en talande Barbiedocka som kan föra samtal med människor. – Dockan har ett system för taligenkänning som har utvecklats av företaget Toytalk, som 2016 bytte namn till Pullstring, och som 2019 köptes av Apple. För att kunna föra dialog måste dockan vara ansluten till internet med wi‑fi. – Hello Barbie har fått hård kritik, bland annat för att den gör intrång på barns och familjers rätt till privatliv. Alla dialoger mellan barnet och dockan sparas på Toytalks servrar. Kritiker anser att dockans samtal med barnen kan locka ur barnet uppgifter om familj och vänner som en vuxen troligen inte skulle lämna ut. Barnets föräldrar kan också begära ut inspelningar av barnets dialog med dockan. – Se tillverkaren Mattels webbsidor.
De blå ”ögonen” ändrar form beroende på robotens ”sinnesstämning”.
en leksaksrobot i form av en liten baklastare. – Cozmo utvecklades av det amerikanska företaget Anki, som lades ner i april 2019. I april 2020 tog Digital Dream Labs(digitaldreamlabs.com) över produkten. – Cozmo är försedd med talstyrning, maskinseende och förmåga att undvika kanter och hinder. Den lär sig att känna igen sin ägare, anpassa sig till ägarens vanor och intressen, och kan ”prata” med pip i stil med R2‑D2 i Stjärnornas krig. Cozmo kan också spela olika spel och utforska sin omgivning på eget initiativ. Den är ungefär åtta centimeter hög, är utvecklad av experter på robotik och artificiell intelligens, fanns att köpa 2016—2019 och ska återlanseras. Det finns också ett paket att köpa för programutveckling för Cozmo. – Se denna länk.
en programmerbar robot i form av en boll. Ungefär lika stor som en tennisboll. Den marknadsförs som ett verktyg för att lära barn att programmera. – SPRK och den nyare versionen SPRK+ kan sätta sig själv i rullning och ändra riktning. Den kan också flyta. Den kan fjärrstyras från en smart mobil, och den kan också programmeras från en smart mobil med ett lättfattligt modulärt användargränssnitt. – SPRK (uttalas ”spark”) har utvecklats av det amerikanska företaget Sphero. – Se sphero.com.
en leksak som programmeras med små plastbitar. Den används tillsammans med en iPad, och är främst avsedd för barn i förskoleåldern. Ett syfte är att få barn att förstå hur man ger instruktioner till en dator. Varje plastbit representerar en instruktion, som illustreras med en tecknad figur. Genom att lägga plastbitarna i olika ordning, och ta bort och lägga till plastbitar, kan barnet påverka ett spel som visas på iPadens bildskärm. – Osmo Coding kommer från det amerikanska företaget Tangible Play och finns i en version på svenska. – Se playosmo.com.
ett troligen nerlagt varumärke för smarta leksaker som använder IBM:sWatson för att tala med barnen. – Leksakerna har mikrofon och talsyntes. De ansluts till Watson genom en moln‑tjänst. När barnet ställer en fråga till leksaken skickar den frågan till Watson. Watson förstår frågor i talat språk, och kan ge svar i fullständiga meningar. Watson innehåller också en enorm databas med information. Svaret skickas tillbaka till leksaken som läser upp svaret med syntetisk röst. – CogniToys har utvecklats av amerikanska Elemental Path(länk) (nere sedan juni 2019), se cognitoys.com (nere sedan mars 2019). Utvecklingen finansierades genom insamling på Kickstarter i början av 2015 (länk). De första leksakerna kom på marknaden 2016.
– web ontology language – ett språk för beskrivning av samband mellan ord i naturliga språk. (Se ontologi.) – Owl är ett verktyg för den semantiska webben. Med språket kan man beskriva för datorprogram hur olika begrepp hör ihop: ek är ett slags träd; träd är ett slags växt, och så vidare. Det finns tre varianter: Owl Lite, Owl DL och Owl Full. – Läs mer på W3C:s webbsidor (länk). – Läs också om OWL i Wikipedia. – Läs också om det nyare SWRL;
Brian Mays Owl.
– Owl – ett stereoskopiskt tittverktyg utvecklat av rockmusikern Brian May (brianmay.com). Det är en anordning av plast som man monterar en smart mobil i och håller framför ögonen. Med en särskild app kan man samtidigt visa två bilder av samma motiv, tagna ur något olika vinklar, på mobilens bildskärm. Ögonen ser var sin av bilderna. Resultatet blir en tredimensionell effekt. Det är samma princip som i View-Master† och i Google Cardboard. – Se londonstereo.com;
en klassisk leksak som visade stereoskopiska bilder. Den tillverkas inte längre. – En View-Master var en betraktningsapparat som hölls framför ögonen och visade en bild för vänster öga och en annan, nästan likadan bild för höger öga. (Bilderna var diabilder som fanns på runda skivor. De två bilder som var mitt emot varandra på skivan hörde ihop.) Det var samma motiv, men avbildat ur lite olika vinklar, motsvarande avståndet mellan ögonen. Resultatet blev en stereoskopisk effekt. Under 2010-talet slutade View-Master med de klassiska betraktningsapparaterna och skivorna och gick över till att utveckla och sälja leksaker för stereoskopisk virtuell verklighet, även de nerlagda under 2019. – View‑Master lanserade i samarbete med Google 2015 en digital version, ett slags 3d‑glasögon. Den måste kombineras med en Android‑telefon för att fungera. Den digitala View-Mastern skapade ett slags virtuell verklighet som gav betraktaren möjlighet att röra sig i den illusion av verklighet som hon betraktar. – Se leksakstillverkaren Mattels webbsidor om nerläggningen: länk. – Skivor för View-Master ska fortfarande tillverkas av det amerikanska företaget Alpha Cine Labs. – Jämför med Google Cardboard och Microsoft VR Kit.
en klassisk leksak som visade