isdn

– förkortning för integrated service device network –– teknik för digital dataöverföring via det vanliga telefonnätet:

  1. – ””vanlig”” isdn var en tjänst som på 1980- och 1990-talet erbjöds till privat­personer och små­företag som ett snabbare alternativ till modem. Det har trängts ut av dsl och mobil teknik. – Isdn av denna typ gav data­över­föring med upp till 128 kilobit per sekund, jämfört med högst 56 kilobit per sekund för modem. Vänte­tiden innan data­kom­mu­ni­ka­tion­en kom igång var nästan omärklig, och man kunde tala i telefon samtidigt som man skickade data. An­slut­ning till tele­nätet skedde med en terminal­adapter med an­slut­ningar för dator, telefon och fax. – Nack­delen med isdn var, förutom priset, att det behövdes två telefon­linjer. I början av 00‑talet kon­kur­re­rade därför dsl, som klarar sig med en telefon­linje och dessutom är mycket snabbare, ut isdn;
  2. – teknik för överföring av stora data­mängder över tele­fon­nätet. Alltså avsett för större företag och or­ga­ni­sa­tioner. Den inter­nation­ella isdn-standarden fastställdes 1984 och reviderades 1988. Isdn-standarden omfattar, förutom ”vanlig isdn”, andra standarder för data­kom­mu­ni­ka­tion i större skala över tele­nätet, nämligen T1, T1C, T2, T3 och T4.

PPPoE

point-to-point protocol (PPP) over ethernetprotokoll som hanterar en dators anslutning till internet över en bredbandsförbindelse. – Föregångaren PPP var utvecklad för uppringda förbindelser, alltså med modem över telefontråd. Med andra ord en kretskopplad anslutning där man disponerar linjen hela tiden tills kommunikationen avslutas. När man kommunicerar över bredband används i stället paketförmedlande teknik där meddelandena delas upp i småbitar som överförs oberoende av varandra. Detta innebär andra förutsättningar, bland annat för säkerhet, vilket ställer nya krav på protokollet. PPPoE är utvecklat för att vara likvärdigt med PPP.

[bredband] [förkortningar på P] [internet] [ändrad 21 februari 2018]

bredband

(broadband) –– dataöverföring med hög kapacitet. Amerikanska FCC sätter 2018 nedre gränsen för bredband vid 25 megabit per sekund för ingående data till abonnenten och 3 megabit per sekund för utgående. Men när det runt år 2000 började bli vanligt med snabbare data­­över­föring än med telefon-modem, som klarade maximalt 56 kilobit per sekund, så kallades allt som var märkbart snabbare för bred­band. De första ADSL-tjänsterna kom i bästa fall upp till runt 400 kilobit per sekund. I början av 00‑talet satte IT‑kommis­sionen upp målet att alla skulle ha tillgång till fem megabit per sekund. Ka­pa­ci­teten (data­takten) i bredband ska vara tillräcklig för att man ska kunna ta emot och skicka röst­samtal, musik, tv och video. I EU:s Europeiska kodex för elektronisk kommunikation från 2018 sätts målet att alla ska ha tillgång till minst 100 megabit per sekund för nerladdning. –– Jäm­för med band­bredd och se också DSL och smal­band (narrow­band).

[bredband] [ändrad 3 december 2018]