fångens dilemma

(the prisoner’s dilemma) – det mest kända exemplet på spelteori: tiga eller tjalla. – Du och din kamrat är gripna för ett brott som ni har begått tillsammans. Ni har ingen möjlighet att rådgöra med varandra. Du vet att polisen inte har några bevis som håller. Om ingen av er erkänner går båda därför fria. – Polisen lovar dig straffsänkning om du erkänner. Du inser att polisen samtidigt ger din kamrat samma erbjudande. Så vad gör du? Törs du lita på att din kamrat tiger? I så fall ska du förstås också tiga. Men om du tror att din kamrat kommer att tjalla så är den bästa utvägen att du tjallar först. Vilket väljer du? – Traditionellt inom spelteori rekommenderar man ”den bästa lösningen i den sämsta av världar”: det vill säga, utgå från att din kompis tjallar och välj det som är bäst för dig i den situationen – tjalla först. Samtidigt är det uppenbart att samhället inte fungerar om vi konsekvent utgår från att alla andra tänker svika oss.

[spelteori] [ändrad 12 juni 2017]

diktatorspelet

(the dictator game) – experiment i spelteori: en försöksperson (”dik­ta­torn”) ska dela en summa pengar med en annan försöksperson, och be­stäm­mer ensam hur pengarna ska delas upp. Om hon vill kan hon ta allt själv. Den andra försökspersonen har inget att sätta emot. Det intressanta är att de flesta ”diktatorer” ger en del av pengarna till den andra för­söks­per­sonen, trots att inget hindrar att de tar alla pengarna själva. – Ex­per­i­mentet är intressant i jämförelse med ultimatumspelet.

[spelteori] [ändrad 12 juni 2017]