Java virtual machine

(JVM) – ett program som behövs för att man ska kunna köra program, skrivna i Java. (Och några andra språk, se nedan.) – JVM ”över­sätter” Javapro­gram­mets kod så att pro­grammet kan köras på den datortyp och det operativ­system som JVM körs på. Alla Java­program kan i princip köras på vilken dator och vilket operativ­system som helst utan ändringar, men bara under för­ut­sättning att det finns en lämplig JVM. Det går inte att köra Javaprogram utan en JVM. – ­JVM är en virtuell maskin, det vill säga att den beter sig som en komplett dator gent­emot Java­programmet. Alla instruktioner från pro­grammet till den materiella datorn måste för­medlas av JVM. – Det hela är en tvåstegsprocess. Javaprogrammets programkod kompileras först till en form som kallas för bytekod, som JVM kan behandla. JVM tolkar sedan bytekoden till binärkod som värddatorn kan exekvera. – JVM kan inte bara behandla Java­program, utan också flera andra vanliga program­språk – se lista i Wikipedia. – En enklare version av JVM var KVM†. – Jämför också med Dalvik. – Mot­svarande i Micro­softs utvecklingsmiljö Dotnet heter Common language runtime (CLR).

[programspråk] [virtuellt] [ändrad 6 juli 2020]

virtuell maskin

(virtual machine, förkortas ibland VM) – program som beter sig som en dator. Man kan därför köra program mot en virtuell maskin (som i sin tur körs mot en materiell dator). (Se virtuell.) För program som körs mot en virtuell maskin är den virtuella maskinen likvärdig med en materiell dator, förutom att den brukar gå lite långsammare. – Alla instruktioner från programmet behandlas först av den virtuella maskinen som över­sätter dem till instruktioner till den materiella datorn och dess ope­ra­tiv­system. För den materiella datorn är den virtuella maskinen helt enkelt ett program som alla andra. Flera virtuella maskiner kan köras samtidigt i samma dator, om den har tillräcklig kapacitet. – Vir­tu­ella maskiner utveck­la­des först på 1970‑talet för att man skulle kunna skriva program som fungerade oberoende av datortyp. På 00‑talet började det också att bli ett sätt att utnyttja maskinkapaciteten bättre. Det gäller främst för server­hallar och molnet. Där kan man flytta virtuella maskiner från hårt be­last­ade servrar till servrar som har lite att göra. Det sker med automatik. – Program som har skrivits för en virtuell maskin kan köras utan för­änd­ring­ar på alla datorer som har den virtuella maskinen installerad. Virtuella maskiner är också ett sätt att höja säker­heten, eftersom den virtuella maskinen kan skydda datorn mot skadlig kod. – Ett välkänt exempel är Java virtual machine som används för att köra programspråket Java. – Programkod som körs mot virtuella maskiner kallas för managed code (indirekt körbar kod). – Läs också om Xen och virtualisering.

[it-system] [virtuellt] [ändrad 16 maj 2017]

virtual desktop infrastructure

(VDI) – nätverk där datorerna helt och hållet körs från en gemensam server. (Eller från flera servrar.) De an­slutna datorerna är tunna klienter som inte fungerar självständigt – de tar emot användarens knapp­tryckningar och andra åtgärder, skickar dem till servern för verkställande och tar sedan emot resultatet från servern och visar det på bildskärmen. (Se också virtuellt skrivbord.) En för­del med VDI‑modellen är att man kan an­vända mycket enkla och billiga datorer, till exempel äldre modeller som annars skulle vara för långsamma. En annan för­del är att uppdateringar, patchar, virusskydd och annat kan skötas centralt, och inte behöver göras på varje dator för sig. Den uppen­bara nackdelen är att minsta störning kan göra systemet oanvändbart: det är helt beroende av ett fungerande nät­verk med hög kapacitet. – Termen virtual desktop infra­structure infördes av företaget VMware, men har blivit en all­män fackterm.

[nätverk] [virtualisering] [ändrad 16 april 2018]

virtuell katalog

(virtual directory) – i katalogtjänster: funktion som i ett nätverk samlar in uppgifter från flera kataloger och andra källor och vidarebefordrar dem så att allt verkar komma från en och samma katalog. Datorerna i nätverket kan därför få alla kataloguppgifter från en och samma adress. Vad som i själva verket händer när den virtuella katalogen får en förfrågan är att den anropar den resurs som har svaret, och sedan vidarebefordrar svaret till den som har frågat. Virtuella kataloger är bland annat ett sätt att göra uppgifter från flera olika källor åtkomliga på ett enkelt sätt utan att man behöver slå ihop källorna till en samlad katalog i ett enhetligt format.

[databaser] [identifiering] [virtuellt] [ändrad 22 april 2018]

Second life

en virtuell värld på inter­net. Den var mycket omtalad i slutet av 00-talet och finns fort­farande kvar (2019). – Second life visas på bild­skärmen som en jätte­lik värld med land och hav. An­vändarna, som representeras av avatarer på bild­skärmen, kan röra sig fritt i den världen. De kan träffa varandra, samtala, köpa tomt­mark, bygga hus och göra affärer. Second life är alltså också ett socialt medium. Second life grundades 2003 av före­taget Linden Lab (länk) i San Francisco, och fick på några år flera miljoner användare. Användarna har möjlig­het att skapa egna virtuella miljöer inom ramen för Second life. Second life var i slutet av 00-talet så om­talat att nyhets­byrån Reuters ett tag hade en särskild nyhets­tjänst, Reuters Second life news center, om vad som händer inuti Second life. Den lades ner i mars 2009. Andra före­tag öppnade butiker i Second life och visade upp pro­dukter som man faktiskt kunde köpa. Intresset för Second life har avtagit, och 2018 hade Second life, enligt upp­gifter, ungefär 600 000 regelbundna användare. – Second life finns på secondlife.com. – Läs också om High fidelity.

[sociala medier] [virtuell verklighet] [ändrad 9 januari 2019]

Open Cobalt

en webbläsare för virtu­ella världar och en ut­veck­lings­platt­form för virtuella världar. Projektet bakom Open Cobalt tycks vara vilande. – Open Cobalt är ett program som kan läsa in tre­dimen­sion­ella miljöer från inter­net, visa dem och låta an­vändaren inter­agera med dem. An­vändaren kan också bygga och pub­li­cera egna tre­dimen­sion­ella miljöer. – Open Cobalt har ingen central server, utan är ett P2P-baserat system där an­vändare som är inne i samma virtu­ella värld kom­mu­ni­cerar direkt med varandra, så att samma saker händer sam­tidigt hos båda. – Open Cobalt bygger på Croquet, som är en tillämp­ning av pro­gram­språket Small­talk. – Se opencobalt.net (inte uppdaterad sedan 2010) och Open Cobalt i Google Groups (länk). – Och se croquet.studio (från 2019).

[experimentell teknik] [virtuellt] [webbläsare] [ändrad 31 oktober 2019]