hålkort

En hand håller i ett hålkort.

(punch card eller punched card) –– ett stycke kartong med utstansade hål i mönster som representerar tecken. –– Hål­kort an­vändes i datorer för in- och utmatning av data och in­struk­tioner från 1950-talet till 1990-talet, då de sista hål­korts­läsarna togs ur bruk. Ett hålkort hade plats för 80 eller 96 tecken, vilket med tiden be­gränsade an­vänd­bar­heten. Jäm­för med de första disk­etterna, som hade plats för 180 kilo­byte –– två tusen gånger så mycket. – Hål­kort upp­fanns i Frankrike på 1700‑talet, och blev kända genom Joseph Marie Jacquards uppfinning jacquard­­väv­stolen. 1890 användes hålkort i den ameri­kanska folkräkningen, vilket minskade tidsåtgången från två år till tre månader. Uppfinnaren Herman Hollerith startade ett företag som senare blev del av IBM. IBM sålde under sina första decennier hål­korts­maskiner för sta­tis­tiska beräk­ningar och sammanställningar. När IBM på 1950-talet började tillverka datorer överförde IBM hålkortstekniken till datorerna. –– Hål­kort användes också länge med manuell teknik för mindre data­mängder: man stack helt enkelt tunna nålar genom en viss position i en bunt hålkort för att sortera fram de kort som man var intresserad av. Förutsättningen var att man visste att de intressanta hålkorten hade ett hål på samma ställe – då gick nålen igenom. Det blev då lätt att plocka bort de kort som inte hade hål på det stället. – Hålremsor är en besläktad teknik. De användes också i teleprintrar. Det är långa pappersremsor, ofta med 3+5 parallella rader för hål och en rad med hål för matning. Fördelen med hålremsor jämfört med hålkort var att en remsa kan rymma en i princip obegränsad mängd information. Nackdelen var att remsorna lätt gick av och var besvärliga att hantera.

[it-historia] [lagringsmedier] [ändrad 10 september 2017]

Dagens ord: 2015-10-08