hålkort

En hand håller i ett hålkort.

(punch card eller punched card) – ett stycke kartong med utstansade hål i mönster som representerar tecken. – Hål­kort användes i datorer för in- och utmatning av data och instruktioner från 1950‑talet till 1990‑talet, då de sista hålkortsläsarna togs ur bruk. Ett hålkort hade plats för 80 eller 96 tecken, vilket med tiden begränsade användbarheten. Jäm­för med de första disketterna, som hade plats för 180 kilobyte – två tusen gånger så mycket. – Se också stansoperatris. – Hålkort upp­fanns i Frankrike på 1700‑talet, och blev kända genom Joseph Marie Jacquards uppfinning jacquardvävstolen. 1890 användes hålkort i den amerikanska folkräkningen, vilket minskade tidsåtgången från två år till tre månader. Uppfinnaren Herman Hollerith startade ett företag som senare blev del av IBM. IBM sålde under sina första decennier hålkortsmaskiner för statistiska beräkningar och sammanställningar. När IBM på 1950‑talet började tillverka datorer överförde IBM hålkortstekniken till datorerna. – Hålkort användes också länge med manuell teknik för mindre datamängder: man stack helt enkelt tunna nålar genom en viss position i en bunt hålkort för att sortera fram de kort som man var intresserad av. Förutsättningen var att man visste att de intressanta hålkorten hade ett hål på samma ställe – då gick nålen igenom. Det blev då lätt att plocka bort de kort som inte hade hål på det stället. Sådana kort kallades för nålkort. – Hålremsor är ett medium som är besläktat med hålkort. De användes också i teleprintrar och för styrning och programmering av maskiner. Det var långa pappersremsor, ofta med 3+5 parallella rader för hål och en rad med hål för matning. Fördelen med hålremsor jämfört med hålkort var att remsor kan rymma en i princip obegränsad mängd information. Nackdelen var att remsorna lätt gick av och var besvärliga att hantera. 

[it-historia] [lagringsmedier] [ändrad 11 augusti 2021]

Dagens ord: 2015-10-08