ett minneskort, utvecklat av Sony och lanserat 1998. Det är avsett för att enkelt kunna flyttas mellan olika apparater som datorer, digitala kameror och speldatorer. Själva minneskretsen är ett flashminne. Ett Memory stick‑kort rymmer upp till 32 gigabyte. Sonys Memory stick har trängts undan av SD‑kort, men det används fortfarande (2019) av Sony för vissa produkter. – Se Sonys webbsidor. – Benämningen memory stick används ibland om minneskort i största allmänhet och även om USB‑minnen.
[lagringsmedier] [ändrad 14 oktober 2019]
(scratch tape) – i äldre datorkörning: magnetband som används för tillfällig datalagring under ett jobb, men som kan raderas och återanvändas när jobbet är klart. Bandet är inte avsett för permanent datalagring. Även: kladdband.
[band] [ändrad 23 februari 2018]
en typ av disk som använder både laser och magnetiskt skrivhuvud för datalagring. Vid skrivning används både laser och magnetiskt skrivhuvud i en kombination som ger både ökad livslängd och högre precision. Vid läsning används en svag laser. Magnetisk-optiska diskar kan raderas och användas om och om igen. – Tekniken lanserades 1985 och har sedan början av 2000-talet i stort sett försvunnit. – På engelska: magneto‑optical [drive].
[inaktuellt] [lagringsmedier] [ändrad 16 augusti 2019]
(recorder) – DVD-spelare eller hårddisk (se hårddiskinspelare) som kan spela in ljud eller film direkt från källan. Kan alltså användas i stället för bandspelare eller videospelare. Ordet inspelare används när man behöver skilja mellan inspelare och brännare eller när ordet spelare inte är tillräckligt tydligt. En vanlig brännare kan spela in filer på CD eller DVD, men klarar inte att spela in direkt från tv eller radio. – Begreppet var mest aktuellt på 00-talet. – Spelare är ett övergripande ord används om uppspelare och inspelare och kombinationer av båda.
[lagringsmedier] [radio och tv] [ändrad 20 maj 2021]
bränning (inspelning) av optisk disk med möjlighet att lägga till mer data i efterhand (förutsatt att det finns plats). (Se inkrementell.) – Det vanligaste är icke‑inkrementell bränning, vilket innebär att allt måste brännas vid ett tillfälle. Inkrementell bränning kräver en speciell typ av brännare och en speciell typ av diskar. Det markeras i förkortningar med ett plustecken som, till exempel, DVD+R och DVD+RW. Inkrementell bränning är möjlig genom att disken bränns i sektorer till skillnad från icke‑inkrementella diskar som bränns sekventiellt.
[optiska diskar] [ändrad 9 oktober 2019]
– finlandssvenskt ord för hårddisk.
[lagringsmedier] [ändrad 9 november 2018]
(holographic memory); holografisk datalagring (holographic storage) – datalagring i hologram, en teknik som gör det möjligt att lagra mycket större datamängder per kvadratcentimeter än på hårddiskar och optiska diskar. Anledningen är att man på samma yta kan lagra flera olika datamängder därför att lasern som avläser data från ett hologram ”ser” olika data beroende på vinkeln mot lagringsmediet. Data lagras dessutom inte bara på lagringsmediets yta, utan även på alla nivåer inuti (lagringsmediet måste alltså vara genomlysbart). Prototyper för holografisk datalagring som visades upp 2005 var diskar med samma diameter som CD och DVD, men de var tjockare, och kunde lagra 60 gånger så mycket data. Man kunde på tre timmar spela in 128 timmar video på en sådan disk. – I holografiska minnen av denna typ representeras ettor och nollor av rutor i ett svartvitt rutmönster med ungefär en miljon rutor, alltså en megabit. Varje sådant mönster lagras som en holografisk bild på en fläck i minnet. Det finns tusentals sådana fläckar på en disk. Samma fläck på disken ger olika information, beroende på vilken vinkel som den avläses från. – Under 00‑talet presenterades flera tekniker för holografisk datalagring, men ingen har kommit ut på marknaden. Det kan delvis bero på att intresset för optiska diskar av alla slag har minskat.
[experimentell teknik] [lagringsmedier] [ändrad 3 september 2019]