Antikythera

Ett antal koncentriska ringar och visare i brons. Det finns text och grader.
Användargränssnittet till Antikytheramekanismen.

Antikytheramekanismen – en avancerad astronomisk räknemaskin, tillverkad i Grekland, troligen på 100‑talet före vår tideräkning. Det var inget ur, utan en anordning för att beräkna himlakropparnas positioner vid valfria tidpunkter. – I mars 2021 berättade forskare på University College of London att de har konstruerat en fungerande kopia av mekanismens framstycke – se pressmeddelande och video. – Antikytheramekanismen påträffades 1901 i ett vrak på havsbotten utanför ön Antikythera i Grekland. Den var en enda klump, men man kunde urskilja kugghjul. Med användning av skiktröntgen har forskare senare kunnat se att mekanismen består av ett 30-tal kugghjul av brons samt andra delar. Det finns också ingraverade bruksanvisningar som visade att mekanismen var ett astronomiskt ur som visade solens, månens och planeternas positioner samt kunde räkna ut förmörkelser. Hela mekanismen ryms i en låda på 34×18×9 centimeter. Man har tidigare inte trott att antikens greker kunde konstruera så avancerade mekaniska anordningar. Det var först de mekaniska ur som konstruerades i slutet av medeltiden som var lika komplicerade, och de var större.

[för- och bihistoria] [13 mars 2021]

telharmonium

ett elektriskt musikinstrument för överföring av musik över telefonledningar. Det patenterades 1897 av amerikanen Thaddeus Cahill (se Wiki­pedia) och var i bruk 1907—1908 i New York som en betald tjänst. Det lades ner i brist på abonnenter. Musiken spelades av musiker i ”Telharmonium Hall” på ett komplicerat elektriskt musikinstrument som kunde imitera ett antal andra instrument. Det spelades upp hos abonnenterna i högtalare. En av abonnenterna var Mark Twain. – Telharmonium har beskrivits som en föregångare till strömmande musik.

[för- och bihistoria] [musik] [21 oktober 2017]

integrerad krets

(integrated circuit, ibland monolithic integrated circuit) – elektronisk krets som har tillverkats i ett stycke. – Komponenterna (transistorer, dioder, kondensatorer med mera) och materialet som leder ström mellan komponent­erna (koppar) realiseras genom etsning. Vid tillverkningen lägger man lager efter lager av olika material på ett underlag och avlägsnar genom etsning allt som inte ska ingå i kretsen. Det går därför inte att ta bort eller byta ut komponenter. – Integrerade kretsar är en förutsättning för alla moderna datorer och mobiltelefoner och nästan all annan elektronik. Att realisera elektroniska kretsar med miljoner komponenter som diskreta kretsar skulle vara praktiskt taget omöjligt, och om det gick skulle kretsarna ta enormt mycket plats. Jämfört med diskreta kretsar är integrerade kretsar:

  • –små;
  • –snabba;
  • –strömsnåla och:
  • – billiga.

Jack Kilby visade upp den första integrerade kretsen 1958. För det fick han Nobelpriset år 2000. Ett halvår senare, oberoende av Kilby, visade Robert Noyce upp en annan typ av integrerad krets. Det är Noyces kon­struk­tion, baserad på kisel, som är föregångare till den teknik som an­vänds nu. (Kilbys integrerade krets var baserad på germanium.) Före Kilby hade andra forskare experimenterat med samma idé utan att lyckas realisera den.

[elektronik] [it-historia] [ändrad 30 juli 2019]

Noyce, Robert

(1927–1990) – räknas tillsammans med Jack Kilby som uppfinnare av den integrerade kretsen. De arbetade ovetande om varandra. – Kilby fick patent först (februari 1959), och sedermera Nobelpriset, men Noyce, som ar­be­tade tillsammans med Gordon MooreFairchild Semiconductors, patent­sökte i juli 1959 en bättre lösning på hur kretsarna skulle tillverkas. Det är Noyces kisel-baserade konstruktion som används nu. – Noyce och Moore grundade 1968 Intel.

[elektronik] [it-historia] [robert noyce] [ändrad 30 juli 2019]

Lady Lovelaces invändning

(Lady Lovelace’s objection)Ada Lovelaces† påstående att det som nu kallas för datorer saknar egen tankeförmåga. – Det räknas som det första inlägget i diskussionen om artifici­ell intelligens. Ada Lovelace skrev: Analysmaskinen gör inga anspråk på att skapa något eget. Den kan göra allt som vi vet hur vi ska beordra den att utföra”. – Ada Love­lace skrev detta 1842 eller 1843 i kommentar­erna till sin översättning av italienaren Luigi Menabreas (se Wikipedia) skrift om Charles Babbages† analys­maskin (som aldrig blev byggd). Hon förutsåg att datorer skulle komma att användas på sätt som gick mycket längre än enbart till matematiska beräkningar, till exempel för att komponera musik – men enbart genom att mekaniskt följa givna instruktioner. – Uttrycket ”Lady Lovelaces invändning” kommer från Alan Turing†, som diskute­rade det i sin artikel Computing machinery and intelligence (länk) från 1950. Turing invände där gentemot Lovelace att vi inte kan utesluta att mänskligt tänkande har samma begränsningar som datorer, och att inte heller människor kan skapa något verkligt eget. Turing hävdade också att även datorer kan överraska oss genom att få resultat som vi inte kan förutse (se till exempel emergent beteende). Med andra ord: det är, enligt Turing, men inte enligt Lovelace, i grunden ingen skillnad mellan människohjärnan och en dator, förutom att hjärnan har många fler kopplingar. – Som ett alternativ till Turings förslag, känt som Turingtestet, har datorvetare föreslagit ett Lovelace­test.

[ai] [datorvetenskap] [it-historia] [ändrad 5 september 2019]