Kategori: spelteori

fångens dilemma

(the prisoner’s dilemma) – det mest kända exemplet på spelteori: tiga eller tjalla. – Du och din kamrat är gripna för ett brott som ni har begått tillsammans. Ni har ingen möjlighet att rådgöra med varandra. Du vet att polisen inte har några bevis som håller. Om ingen av er erkänner går båda därför fria. – Polisen lovar dig straffsänkning om du erkänner. Du inser att polisen samtidigt ger din kamrat samma erbjudande. Så vad gör du? Törs du lita på att din kamrat tiger? I så fall ska du förstås också tiga. Men om du tror att din kamrat kommer att tjalla så är den bästa utvägen att du tjallar först. Vilket väljer du? – Traditionellt inom spelteori rekommenderar man ”den bästa lösningen i den sämsta av världar”: det vill säga, utgå från att din kompis tjallar och välj det som är bäst för dig i den situationen – tjalla först. Samtidigt är det uppenbart att samhället inte fungerar om vi konsekvent utgår från att alla andra tänker svika oss.

[spelteori] [ändrad 12 juni 2017]

diktatorspelet

(the dictator game) – experiment i spelteori: en försöksperson (”dik­ta­torn”) ska dela en summa pengar med en annan försöksperson, och be­stäm­mer ensam hur pengarna ska delas upp. Om hon vill kan hon ta allt själv. Den andra försökspersonen har inget att sätta emot. Det intressanta är att de flesta ”diktatorer” ger en del av pengarna till den andra för­söks­per­sonen, trots att inget hindrar att de tar alla pengarna själva. – Ex­per­i­mentet är intressant i jämförelse med ultimatumspelet.

[spelteori] [ändrad 12 juni 2017]

middagsätarens dilemma

ett spelteoriskt problem som belyser svårig­heterna med att dela kostnader lika: Du och dina vänner går på restau­rang. Ni kommer överens om att dela notan lika. Men: då får de som tar de billigaste rätterna och dricker vatten subventionera de som tar de dyraste rätterna och de finaste vinerna. Somliga kanske utnyttjar situationen och beställer dyrare mat än de annars skulle ha gjort. De som verkligen vill ha något billigt får betala överpris, och blir natur­ligt­vis inte intresserade av att dela notan lika i framtiden. Enda säkra sättet att inte förlora på uppgörelsen i förhållande till de andra gästerna är att beställa det dyraste. Det kan därför uppstå egen­dom­liga beteenden som att alla beställer hummer trots att de hellre hade velat ha spaghetti. Alla gör av med pengar i onödan för att de är ogina. – Dilemmat används ibland för att illustrera problem med gemensamt finansierade nyttigheter. – På engelska: diner’s dilemma, även: unscrupulous diner’s dilemma. – Se också allmänningens tragedi (tragedy of the commons) och läs om de ätande filosoferna.

[spelteori] [ändrad 28 november 2022]

ultimatumspelet

(the ultimatum game) – experiment i spelteori: försöksperson A ska dela upp en summa pengar mellan sig själv och försöksperson B. Men om försöksperson B sedan säger nej till uppdelningen får varken A eller B några pengar. – Försöksperson A kan alltså fördela 100 kronor så att A och B får 50 kronor var, ge 99 kronor åt sig själv och en krona åt B eller dela upp pengarna på något annat sätt. – Vad som nästan alltid händer är att försöksperson B tackar nej till alltför oför­del­aktiga uppdelningar. Alltså får varken A eller B några pengar, och A faller på eget grepp. Gränsen varierar men går ofta vid 25 procent. – Enligt klassisk spelteori borde försöksperson B acceptera alla uppdelningar, eftersom det är bättre att få en krona av hundra än att inte få något alls. Men så går det alltså inte. Ultimatumspelet anses därför visa att de flesta inte accepterar att bli ogint behandlade. Hellre avstår de från pengar och ger motparten en näsbränna. – En släkting till ultimatumspelet är dik­ta­tor­spelet. – Läs mer i Wikipedia.

[spelteori] [ändrad 12 juni 2017]

spelteori

teori om hur man väljer bästa handlingsal­ter­na­tivet gentemot en eller flera andra aktörer. Ofta handlar det om ifall man ska utgå ifrån att den andra parten är hederlig, hjälpsam och uppriktig eller oheder­lig, smitare och bluffare. – Spel­teori kan tillämpas på sällskaps­spel, där reglerna är fasta och antalet möjligheter är begränsat, men teorin har redan från början främst gällt ekonomiskt beteende samt politisk och militär strategi. – Det klassiska exemplet på spelteori är fångens dilemma. Ett annat är middagsätarens dilemma. Ett spel som ger intressanta resultat är ultimatumspelet. Se också Nash‑jäm­vikt och allmänningens tragedi. – Spelteori används inom marknadsekonomisk analys, men teorin blev först känd som militärstrategiskt verktyg under det kalla kriget. Som upphovsmän räknas John von Neumann† och Oscar Morgen­stern (se Wikipedia). – Spelteore­tiska hypoteser har med it kunnat testas genom simulering i stor skala. Det anord­nas tävlingar där olika spelteoretiska strategier tävlar mot varandra. – På senare år har psyko­log­iska experiment i grupper visat att ekonomins spelteori inte alltid kan förutsäga mänsk­ligt bete­ende. Människor väljer inte alltid det alter­na­tiv som ger högst ekonomisk utdelning: de drar sig hellre ur en transaktion än de finner sig i att bli orättvist behandlade, även om de förlorar pengar på kuppen. Spelteoretiska försök visar också att människor har svårt att acceptera folk som åker snålskjuts på andra, och därför vill avskräcka dem, även om det kostar. Självkänsla och rättvisa verkar vara viktigare än ekonomisk vinst. – På engelska: game theory.

[psykologi] [spelteori] [ändrad 12 januari 2020]

von Neumann, John

(1903—1957) – ungersk matematiker och datorpionjär, från 1930 verksam i USA. – John von Neumann var en av de viktigaste teoretikerna bakom den moderna datortekniken. Han har gett namn åt von Neumann‑arkitekturen, som han tillämpade vid konstruktionen av datorn Edvac†. Han formulerade också teorier om cellautomater och självreplikerande maskiner – en idé som anknöt till upptäckten av DNA. – John von Neumann räknas också, tillsammans med Oscar Morgenstern† (se Wikipedia), som den viktigaste teoretikern bakom spelteorin. Spelteorin användes i USA som ett verktyg för strate­gisk analys under det kalla kriget, och John von Neumann var med i den ameri­kanska atomenergikommissionen som ledde utvecklingen av USA:s kärnvapenarsenal. De sista åren kom han till mötena i rullstol. Han och Henry Kissinger var förebilder till Peter Sellers roll­­figur Dr Strangelove i filmen med samma namn (se IMDb: länk). – Utmärkelsen John von Neumann medal är uppkallad efter honom.

[datorpionjärer] [it-historia] [john von neumann] [spelfilmer] [spelteori] [ändrad 31 januari 2021]

Nashjämvikt

John Nash.

(Nash equilibrium) – i spelteori: en kombination av konkurrerande parters strategier (i affärer, spel, krig, kärlek eller annat) där ingen av de konkurrerande vinner på att ensam byta strategi. (Två eller flera deltagare kan däremot i vissa fall vinna på att samtidigt byta strategi, men det förutsätter att de samarbetar.) – Ett enkelt exempel på Nashjämvikt är höger- och vänstertrafik: alla vinner på att alla kör på samma sida, men det spelar ingen roll vilken sida det är. Ingen vinner på att köra på fel sida. – En Nashjäm­vikt ger oftast inte det bästa tänkbara utfallet för varje enskild inblandad, men det blir det bästa med tanke på vad de andra kan ta sig till. Enligt teorin finns det alltid en Nashjämvikt i varje scenario av konkurrentstrategier. – Uppkal­lat efter matematikern John Nash (1928–2015), mottagare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1994 (länk), huvudperson i filmen A Beautiful Mind från 2001 (se IMDb, länk). – Läs också om Schellingpunkter.

[matematik och logik] [personer] [spelfilmer] [spelteori] [ändrad 2 februari 2023]

allmänningens tragedi

(tragedy of the commons) – antagandet att gemensamma resurser som är gratis kommer att utarmas. – Ingen enskild använd­are tjänar nämligen på att hålla igen på sin egen användning. Kallas också för det fria tillträdets tragedi. Det är ett scenario som används i ekonomisk teori för att belysa riskerna med avgiftsfria gemensamma resurser, inklu­sive använd­ning av internet. – Allmänningen, the commons, var i England byns betes­mark som alla bybor ägde gemen­samt. Alla fick släppa sina får på allmänningen. Det fanns alltid plats för ett får till, men till sist blev det för många får, så allmänningen blev avbetad och värdelös. Även om några bybor insåg riskerna så vann de inget på att hålla sina egna får borta från allmänningen för att minska avbetningen. Då skulle de avstå bete åt någon annan utan att få något i gengäld. Det krävs alltså att alla bybor kommer överens om att hushålla med betet på allmänningen. – Den amerikanska forskaren Elinor Ostrom (1933—2012, se Wikipedia) visade i sin bok Governing the commons (1990; Allmänningen som samhällsinstitution, 2009) att det finns sätt att lösa problemet. Elinor Ostrom belönades 2009 med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (länk). – Resonemanget om allmänning­ens tragedi används ibland för att motivera porto på e‑post och som argu­ment mot nätneutralitet. Det påminner om middagsätarens dilemma i spelteorin. – Motteorier är bland annat comedy of the commons, Met­calfes lag och tragedy of the anticommons.

[ekonomi] [gratis] [spelteori] [ändrad 20 augusti 2018]