e-post

(e-mail eller email, på svenska ofta mejl)elektroniskt meddelande som skickas över internet. – Det som skiljer e‑post från andra elektroniska meddelan­den är att e‑post, via internet, kan skickas från en användare i ett nätverk till en mot­tagare i ett annat nätverk. (Och, givetvis, även till en mot­tagare i samma nätverk.) Nyare typer av med­delan­den som chatt förutsätter däremot att man först loggar in på en internetbaserad tjänst, där både avsändare och mottagare måste ha konton. E‑post kännetecknas av att:

  • – tecknet @ (snabel‑a) måste ingå i adressen. Det separerar mot­taga­rens an­vändar­namn från namnet på nät­verket som mot­taga­ren finns på;
  • – alla som har e‑post­adress kan skicka mejl till alla andra som har e‑postadress – det behövs inga speciella in­ställ­ningar, behörig­­heter eller inlogg­ning;
  • – mot­taga­ren hämtar sina med­delan­den. In­kom­mande e‑post sparas på en server i mot­taga­rens nätverk eller i den nättjänst som förmedlar e-posten. Det är först när mot­taga­ren ber om sin e‑post som den skickas från servern till mot­taga­rens e‑postprogram eller webbläsare. Eftersom e‑postprogrammet kan vara inställt för att göra detta automatiskt med jämna mellanrum kan det verka som om mejlen kom automatiskt. (Undantag: så kallad pushmail.) – Jämför med snabbmeddelanden.

– E‑post uppfanns 1971 av Ray Tomlinson: det som han till­förde var just ett stan­dardi­serat sätt att skicka med­delan­den mellan olika dator­system. (Att skicka med­de­landen inom samma dator­system var inget nytt.) Andra elektroniska med­de­landen som SMS, snabb­medde­landen och nätverksmeddelanden är alltså inte e‑post i ordets strikta bemärkelse. Sådana meddelanden har heller inte tecknet @ i adresserna. – Variant­­ordet elpost bör ses som en skämtsam­­het. – På engelska är stav­ningen email utan bindestreck numera vanligast, men på svenska skriver de flesta e‑post.

[e-post] [ändrad 14 april 2019]