spelteori

(game theory) –– teori om hur man väljer bästa handlingsal­ter­na­tivet gentemot en eller flera andra aktörer. Ofta handlar det om ifall man ska utgå ifrån att den andra parten är hederlig, hjälpsam och upp­riktig eller oheder­lig, smitare och bluffare. – Spel­teori kan tillämpas på säll­skaps­spel, där reglerna är fasta och antalet möj­lig­heter är begränsat, men teorin har redan från början främst gällt eko­nom­iskt be­te­ende samt politisk och militär strategi. – Det klassiska exemplet på spel­teori är fångens dilemma. Ett annat är middag­sätarens dilemma. Ett spel som ger intres­santa resultat är ulti­matum­spelet.– Se också Nash­jäm­vikt och all­män­ning­ens tragedi. – Spel­teori används inom mark­nads­eko­no­misk analys, men teorin blev först känd som militär­stra­te­giskt verktyg under det kalla kriget. Som upp­hovs­män räknas John von Neumann och Oscar Morgen­stern (se Wiki­pedia). – Spel­teore­tiska hypo­teser har med it kunnat testas genom simu­le­ring i stor skala. Det an­ord­nas tävlingar där olika spel­teore­tiska stra­te­gier tävlar mot varandra. – På senare år har psyko­log­iska experi­ment i grupper visat att ekonomins spel­teori inte alltid kan förutsäga mänsk­ligt bete­ende. Männi­skor väljer inte alltid det alter­na­tiv som ger högst ekono­misk utdel­ning: de drar sig hellre ur en trans­aktion än de finner sig i att bli orätt­vist behand­lade, även om de förlorar pengar på kuppen. Spel­teore­tiska försök visar också att männi­skor har svårt att accep­tera folk som åker snål­skjuts på andra, och därför vill av­skräcka dem, även om det kostar. Själv­känsla och rättvisa verkar vara viktig­are än ekono­misk vinst.

[psykologi] [spelteori] [ändrad 13 april 2017]