det moderna systemet för att skriva kinesiska med latinska bokstäver. – Till exempel Beijing (förr Peking), Mao Zedong (förr Mao Tse-tung), Deng Xiaoping (förr Teng Hsiao-peng), Yangzi (förr Yang-tse). Pinyin infördes 1958 i Kina som komplement till de traditionella kinesiska skrivtecknen. – Typiskt för pinyin är att ord kan börja med x och q, och att man använder bokstäverna b, d, g och z. Ord kan ha flera hopskrivna stavelser. Accenttecknen i pinyin utelämnas ofta i text på andra språk än kinesiska. – Pinyin, på kinesiska hànyu pínyin, är det officiella kinesiska systemet för latinisering av kinesisk skrift, och det bör användas även på svenska när man skriver om folkrepubliken Kina, dess invånare och om äldre kinesisk historia. Det är också den transkription som används av historiker och språkvetare. Om det behövs sätter man den äldre formen inom parentes (det kan ju vara svårt att gissa att Jiǎng Jièshí är samma person som Chiang Kai-shek). Det mest kända äldre systemet kallas för Wade-Giles. – Även på Taiwan används sedan 2008 hànyu pínyin efter att Taiwan under några år använt ett snarlikt, men inte identiskt, system, tongyong pinyin. Kinesiska namn på invånare i USA och andra länder utanför Kina och Taiwan bör skrivas som personerna själva skriver dem. – Pinyin kan översättas med ordnade ljud.
[språk] [ändrad 31 januari 2019]