sammanflätning

(tyska Verschränkung, engelska entanglement) – i kvantfysik: det att två partiklar (vanligen fotoner) beter sig som om de hängde ihop, trots att detta verkar vara omöjligt. – Om man mäter en egenskap hos den ena, till exempel polarisering, vet man därmed automatiskt vilket resultat man får om man mäter samma tillstånd hos den andra. (Man får det motsatta eller komplementära tillståndet: om den ena är polariserad lodrätt är den andra polariserad vågrätt.) Detta kan verka lättförklarligt (fotonerna har varit sådana hela tiden), men enligt kvantfysikens lagar har fotonerna inte något bestämt tillstånd förrän man faktiskt mäter. Detta har visats matematiskt. Fotonerna har alltså inte något ”dolt tillstånd” som realiseras vid mätningen, utan båda reagerar samtidigt på samma mätning, trots avståndet. – Ett vanligt sätt att testa sammanflätning är att sända en foton in i en viss typ av kristall. När fotonen träffar kristallen uppstår två sammanflätade fotoner som lämnar kristallen i varsin riktning. Eftersom fotoner definitionsmässigt rör sig med ljusets hastighet och eftersom ingen information kan förmedlas snabbare än ljuset finns det inget sätt för den foton som mäts att ”tala om” för den andra fotonen vad som hänt. Ändå är detta vad som tycks hända. Allt som påverkar den ena fotonen påverkar omedelbart den andra. Sammanflätning är dock inte ett särskilt stabilt tillstånd. – Sammanflätning används i så kallad kvantkryptering, eftersom det gör att tjuvlyssning upptäcks omedelbart. Varje försök att mäta den ena fotonens tillstånd märks på den andra sammanflätade fotonen, men mer troligt är att avlyssningen leder till att sammanflätningen upphör, vilket också märks omedelbart.

[kvant] [ändrad 6 augusti 2020]