amerikansk matematiker (1916—2001). – Shannon skapade 1948informationsteorin med sin skrift ”A mathematical theory of communication”(länk). I den skriften lade han den matematiska grunden för förståelsen av tele-, radio- och datakommunikationn. Han besvarade frågan om vad som krävs för att man ska kunna sända ett meddelande från avsändare till mottagare utan att förlora information, och hur mycket information som kan sändas i en given förbindelse per tidsenhet. Man kan också säga att han matematiskt beskrev hur man skiljer signalen från bruset. Shannon omarbetade 1949 tillsammans med Warren Weaver artikeln till en bok, The mathematical theory of information. – Shannon påpekade senare att hans teori inte handlar om information, utan om informationsöverföring: teorin gör ingen skillnad mellan meningsfulla och meningslösa meddelanden. (Den skillnaden är för övrigt inte alltid uppenbar: ett krypterat meddelande kan se ut som en meningslös sifferserie.) – 1949 tillämpade Shannon samma tänkesätt på kryptering i Communication theory of secrecy systems(länk). – Claude Shannon blev doktor i matematik vid MIT 1941, och anställdes samma år vid Bell Labs, där han stannade till 1972. Han blev professor vid MIT 1956, och blev emeritus 1978. – The Shannon limit – Shannongränsen – den teoretiska övre gränsen för hur mycket information som kan överföras per sekund i en given förbindelse. Inga tekniska förbättringar kan höja kapaciteten över Shannongränsen, utan det krävs att man ändrar själva förbindelsen. En annan lösning är att, där det är möjligt, komprimera signalen med inexakt komprimering. Då kan man skenbart komma över Shannongränsen. – Video från Bell Labs om Shannon och Shannongränsen, klicka här. – Artikel på MIT:s webbsidor om Shannon och Shannongränsen, klicka här.
engelsk matematiker och datorpionjär (1912—1954). – Alan Turing beskrev 1936 en teoretisk modell av ett datorprogram och en dator, det som numera kallas för en Turingmaskin. Det gjorde han i en matematisk-logisk uppsats om det så kallade stopproblemet. Artikeln har blivit en klassiker inom datorvetenskapen. (Läs också om Alonzo Church† och Church‑Turings hypotes.) – Under andra världskriget arbetade Turing på Bletchley Park med att knäcka tyskarnas kryptering. Han konstruerade där maskinen ”The Bombe”, som dechiffrerade meddelanden som hade krypterats med tyskarnas krypteringsapparat Enigma, men han var på sin höjd inspiratör till datorn Colossus†. – Efter kriget, 1946, konstruerade han datorn ACE†, och 1948 deltog han i konstruktionen av Manchester Mark I†. – 1950 beskrev han det som sedan dess kallas för Turingtestet i en artikel som blev banbrytande inom området artificiell intelligens. – I början av 1950‑talet studerade han också morfogenetik, det som nu kallas för fraktala former. Alan Turing var troligen också den första som programmerade en dator till att spela musik. Se denna artikel från British Museum med ljudfil (en bit ner på sidan). – 1952 dömdes Turing för homosexuella handlingar, och 1954 dog han i vad som då tolkades som självmord. (Att det var självmord ifrågasattes 2012 av professor Jack Copeland, se denna artikel.) – I september 2009 beklagade Storbritanniens dåvarande premiärminister Gordon Brown officiellt hur Turing hade behandlats. Han erkände att utan Turings insatser kunde andra världskrigets förlopp ha blivit mycket annorlunda. På julafton 2013 benådades Turing postumt. – Se här och här (pdf för nerladdning). – Turingpriset, A M Turing Award, är uppkallat efter Alan Turing. – Standardbiografin om Alan Turing är Alan Turing: The Enigma (1983) av Andrew Hodges(länk). David Lagercrantz har skrivit en roman om Alan Turing, Syndafall i Wilmslow (2009, se intervju i Computer Sweden). Filmen Breaking the code från 1996 handlar om Turings liv, liksom The imitation game från 2014 – se IMdB(länk). – Se också The Turing digital archive och Andrew Hodges webbplats Alan Turing: the enigma. – En av Turings anteckningsböcker såldes i april 2015 på auktion i New York för 1 025 000 dollar.
studiet av styrsystem i maskiner, människor och levande varelser, särskilt kommunikation och återkoppling. Nära besläktat med systemteori och informationsteori samt datorvetenskap. Ordet används numera sällan som benämning på en vetenskaplig disciplin. – Benämningen cybernetik i denna betydelse infördes 1948 av Norbert Wiener, och den har gett oss kortformen cyber. Den franska vetenskapsmannen André Marie Ampère (1775—1836, se Wikipedia) myntade ordet redan 1831, men då i betydelsen vetenskapen om politisk ledning av människor. – Enligt vetenskapshistorikern David A Mindell(länk) var det som Wiener döpte till cybernetik en sammanställning av kunskaper och erfarenheter som redan var kända och tillämpade av praktiker – se hans bok Between human and machine från 2002 (länk). – Ordet cybernetik kommer av grekiska kybernetes – styrman.
den uppbyggnad av datorer som har varit standard sedan 1940-talet. Data och program lagras i samma minne – sammanhanget avgör vad som är vad. Arkitekturen är uppkallad efter matematikern John von Neumann†, men andra forskare var med och utvecklade principerna. De första datorerna som tillämpade von Neumann-arkitekturen var brittiska Small-scale experimental machine†(SSEM) från 1948 och amerikanska IAS machine† från 1952, som blev mönsterbildande. – von Neumann kände till Alan Turings† idéer, men han ville göra ett datorsystem som var mindre intellektuellt krävande för programmerarna. Principerna beskrevs först i rapporten First draft on the Edvac(länk) från 1945 (se Edvac†). – John von Neumann delade in datorn i fyra huvuddelar, nämligen (med moderna termer) processor, minne, styrning och användargränssnitt. Detta var inget nytt: samma delar ingår i alla datorer, inklusive Charles Babbages†analysmaskin, som ritades hundra år tidigare (men aldrig förverkligades). Mer specifikt för von Neumann‑arkitekturen är att den:
– har ett gemensamt minne för programinstruktioner och data. Vad som är vad avgörs av sammanhanget. Ett annat kännetecken för von Neumann‑arkitekturen är:
– att beräkningarna sker sekventiellt. Programinstruktionerna verkställs en i taget, data och instruktioner hämtas från minnet ett i taget.
– Under 1940-talet fanns en konkurrerande arkitektur, Harvardarkitekturen, som tydligt skilde mellan instruktioner och data. Det har gjorts många försök att utveckla nya arkitekturer. Främst gäller det att komma ifrån ”von Neumann-flaskhalsen”, den sekventiella inläsningen av data och instruktioner från minnet. Det går ju inte att läsa in instruktioner och data samtidigt, vilket gick i Harvardarkitekturen. John von Neumann insåg fördelarna med parallell databehandling, men han ansåg att det skulle bli för besvärligt att genomföra. Numera är parallellism vanligt, eftersom datorer ofta har flera processorer, eller flerkärniga processorer. Principen om gemensamt minne har också ifrågasatts, eftersom programspråk tydligt skiljer mellan data och instruktioner. – Eftersom von Neumann‑arkitekturen hanterar instruktioner och data i samma minne skulle man kunna skriva program som förändrar sin egen kod, men knappast någon utnyttjar den möjligheten.
