RFID

radio frequency identification – även: RF‑etiketter– system för kontakt­lös över­föring av små data­mängder på korta avstånd – några meter, ibland mer. RFID‑chipp är små knappar som, med dagens teknik, kan lagra data motsvarande upp till ett 60‑siff­­rigt tal. Dyrare typer kan ha raderbar information och kan förses med nya nummer. De kan byggas in i prislappar, förpackningar, id‑kort eller dokument (det finns en platt variant som kan ”skrivas ut” på pappers­liknande material). RFID är alltså en form av AIDC. RFID‑chipp har oftast inga batterier, utan aktiveras av en radio­signal från sändaren/mottagaren. (En bra förklaring finns här.) Det finns också modeller som är batteri­drivna eller går på elnätet, till exempel för biltullar. Vid anrop sänder RFID‑chippen ut sitt inbyggda nummer som uppfångas av sändaren / mottagaren på upp till några tiotal meters håll. – Tekniken är ett alternativ till olika typer av kortläsare och andra läsare, eftersom den fungerar på avstånd och därmed förenklar hanteringen. Om månadskortet för bussen har RFID‑chipp fungerar det utan att man behöver ta upp det ur fickan. Många varnar för att tekniken gör det möjligt att kartlägga människors rörelser och inköp i detalj. – Se också EPC. – Jäm­för med NFC.

[förkortningar på R] [kontaktlöst] [ändrad 10 augusti 2017]