bränning

om optiska diskar: lagring av data på en enstaka disk med användning av en separat brännare eller en brännare som är inbyggd i en dator. – Det som bränns kan vara musik, filmer eller vilka filer som helst. Tekniken som används för att ”bränna” är annorlunda än den som används för att tillverka optiska diskar i industriell skala. De mikroskopiska hålen som kodar för ettor och nollor på disken blir annorlunda. Därför är brända optiska diskar inte alltid spelbara på spelare för film och musik. Däremot brukar spelare för brända diskar (ofta inbyggda i datorer) även kunna spela industriellt tillverkade optiska diskar för film och musik. – Diskar som är avsedda för bränning finns i fyra huvudtyper:

• – inspelningsbara diskar som kan brännas en gång och som inte kan raderas och återanvändas. De är icke återskrivbara och icke-inkrementella. Betecknas med tillägget -R;
• – inspelningsbara diskar som kan fyllas på men inte återanvändas: när man har bränt en gång kan man bränna en gång till och lägga till mer data, om det finns utrymme (inkrementell bränning). Det går däremot inte att radera det som en gång har bränts – diskarna är icke återskrivbara. Betecknas med tillägget +R;
• – återskrivbara diskar som är icke‑inkrementella. Man kan radera det man har bränt och bränna in något annat. Men man kan inte fylla på med mer data utan att radera allt gammalt först. Betecknas med tillägget -RW;
• – återskrivbara diskar som är inkrementella. Om det finns utrymme kvar på en bränd disk kan man fylla på med mer data vid ett senare tillfälle. Man kan också radera allt på disken och bränna igen. Betecknas med tillägget +RW.

– Bränning har i stor utsträckning kommit ut bruk under 2010‑talet eftersom data kan lagras på USB‑minnen med samma kapacitet som optiska diskar eller mer, och eftersom film och musik i allt större omfattning laddas ner från internet som strömmande medier.

[optiska diskar] [ändrad 15 oktober 2019]