rätt att bli bortglömd

varje persons rätt att få kränkande, felaktig eller genant information om henne själv avlägsnad från internet. – När förslaget till EU:s Dataskyddsförordning först lades fram i januari 2012 före­slogs att rätten att bli bortglömd skulle in­föras. En person skulle alltså kunna be­gära att alla data som lagrats om honom eller henne i ett socialt nätverk eller hos ett företag ska tas bort. – I slutet av 2012 invände EU:s it‑säkerhets­­­organ ENISA att detta är praktiskt ogenomförbart – se här. Men i maj 2014 fastslog trots det EU‑domstolen att Google på begäran av privatpersoner måste ta bort från sitt index koppling till oriktig, ovidkommande eller föråldrad information om den personen (se Costeja‑domen). Det inne­bär att informationen får finnas kvar på Google, men att den inte får komma upp om man söker på personens namn. Detta kallas på engelska för delisting. Samma information kan däremot fortfarande komma upp vid andra sökningar. – Idén om rätten att bli bortglömd uppstod i Frankrike, och därför används ibland den franska benäm­ningen le droit a l’oubli även på andra språk. – Rätt att bli bortglömd är den term som används i den svenska texten till Dataskyddsförordningen. – På engelska: right to be forgotten (RTBF) eller right to erasure; på svenska också rätt att glömmas, rätt att bli glömd. – Se också reputation bankruptcy, social bank­ruptcy, virtuellt självmord och web dead.

[dataskyddsförordningen] [personlig integritet] [personuppgifter] [ändrad 12 oktober 2020]

Dagens ord: 2020-10-18