shareware

program som kan laddas ner gratis, men som man för­­väntas betala för så små­ningom. Det finns tre huvud­­modeller:

  1. – förtroendemodellen, där pro­gram­met fort­sätter att fungera även om an­­vänd­a­ren inte be­talar. (Men man kan få irri­te­rande på­­min­nel­ser, se nag­ware);
  2. – prövapå-modellen, där programmet stängs av efter en prövo­­tid om man inte be­talar. – Kallas också för trial­­ware;
  3. – licensmodellen, där man kan använda pro­g­ram­met gratis på obe­­gräns­ad tid, men där man får till­­gång till extra tjänster eller funk­tioner om man be­talar. – Kallas också för freemium

– Shareware är inte samma sak som free­ware, gratis­­program, som alltid är gratis utan vill­kor. Det är inte heller samma sak som fri mjuk­vara. – Share­ware skyddas normalt av upp­­hovs­­rätt, käll­­koden kan vara hemlig, och an­­vänd­a­ren har inga andra rättig­­heter än att an­vända pro­grammet. Hon får till exempel inte sälja exemplar av det eller ge bort kopior. – De första som spred pro­gram som share­­ware var ameri­kan­erna Jim Knopf (länk) och Andrew Fluegelman (se Wiki­pedia*: länk) i början av 1980-talet. – Bob Wallace (1949——2002), som var en av Micro­­softs* första an­ställda, hittade på ordet share­­ware. 1982 grundade han Quick­­soft, det första program­­före­tag som spred sina pro­dukter som share­­ware. –– Det finns inget själv­­för­­klar­ande svenskt ord för share­ware, men Data­term­gruppen re­­kom­men­derar sprid­program (länk). – Fler ord på ware.