länge det vanligaste mediet för datalagring. Håller sedan 2010-talet gradvis på att ersättas av SSD. – En hårddisk är en snabbt roterade rund skiva med magnetiserbar beläggning. En rörlig läsarm används för att läsa och skriva data på hårddiskens yta, som armen på en skivspelare. Skrivning sker genom att små ytor på hårddiskens yta magnetiseras (eller avmagnetiseras); läsning sker genom att magnetiseringen mäts. – I själva verket består en modern hårddisk av flera skivor i samma kabinett. De roterar runt samma axel. – På engelska skiljer man mellan disk (enskild skiva) och drive (enheten). Gentemot datorns operativsystem beter sig en hårddisk med många skivor (disks) som en enda disk (drive). – Hårddisken utvecklades på 1950-talet av IBM. Den första hårddisken var stor som ett skåp, vägde 250 kg och rymde fem megabyte. Hårddiskar kallades länge för ”Winchester drives” efter en modell från IBM, släppt 1973. – De första persondatorerna saknade inbyggd hårddisk, vilket inte alltid uppfattades som en brist. Det var först i mitten av 1980-talet som det blev vanligt med inbyggd hårddisk på persondatorer. Kapaciteten var då ofta 20 megabyte. – Upptäckten av jättemagnetoresistans, som belönades med Nobelpriset 2007 (se denna länk), ledde till att hårddiskarnas storlek kunde minskas radikalt. Ett resultat blev att den som köpte den första iPod år 2001 kunde välja mellan fem eller tio gigabyte på hårddisken. Alltså tusen gånger mer än den första hårddisken, men i en apparat som man kunde ha i fickan. Sedan 2010-talet är hårddiskar med terabyte-kapacitet inget ovanligt. – Det som motiverar övergången till SSD är inte den mekaniska hållbarheten i första hand, utan det att hårddiskar, med sin läsarm som måste förflyttas, är långsammare än SSD, vilket är betydelsefullt när man har krav på snabb dataåtkomst. En SSD kan dessutom ges vilken form som helst, vilket ger friare möjligheter till formgivning. – Hårddiskar kallas på svenska i Finland ofta för hårdskivor.
[it-historia] [lagringsmedier] [ändrad 11 augusti 2022]