stordator

(mainframe computer, oftast bara mainframe) – den äldsta kom­mer­si­ella dator­­typen, u­t­veck­lad under 1950-talet av före­tag som IBM*. Det var den klassiska dator­­typen på 1960-talet: höga plåt­­skåp som stod i luft­kondi­tion­erade rum. En stor­dator kunde ha hundra­­tals an­­slutna an­­vändare som arbetade vid ”dumma termi­naler”. – Stor­­datorerna fick under 1960-talet kon­kurrens av mini­­datorer, på 1980-talet av person­­datorer i nät­verk och på 1990-talet av kraft­fulla servrar. Men stor­­datorer till­­verkas och säljs fort­farande. 2008 lanserade IBM stor­­dator­­serien Z10, 2015 släppte IBM stor­datorn Z13. – Stor­­datorer anses ha hög till­­för­­lit­lig­­het och låg kostnad per trans­­aktion. Numera an­vänds stor­­datorer som kraft­­fulla servrar i nät­verk av person­­datorer eller i molnet. – I praktiken blev det på 00-talet så att en server kallas för stor­­dator om den kan köra IBM:s operativ­­system för stor­datorer, numera z/OS. Men stor­­datorer brukar också kunna köra andra operativ­­system, som Linux. De kan också köra flera operativ­­system sam­tidigt som virtuella maskiner. – Dagens stor­­datorer är be­­tyd­ligt mindre än de klassiska plåt­­skåpen. – Stor­­datorer är kon­­stru­erade för att ut­föra relativt enkla be­­räk­ningar på stora data­­mängder, till skillnad från så kallade super­­datorer som utför kom­plexa veten­­skap­liga och tekniska be­­räk­ningar. Man kan säga att det viktiga för en stor­­dator är att kunna hantera stora mängder data snabbt, medan en super­­dator be­arbetar mindre mängder data på ett sätt som kräver snabba pr­o­ces­sorer och mycket minne.