punkt

  1. – på internet: avskiljningstecken i domäner, som i computersweden.idg.se. Utläses punkt på svenska och dot på engelska. – Namn på toppdomäner som .com och .se skrivs vanligtvis med punkt före när namnen står för sig själva. En ensam punkt, dot, står också för rotzonen i domännamnssystemet. Den punkten ska stå sist i domänens namn, men sätts normalt inte ut eftersom den är förutsägbar;
  2. – det minsta måttet i typografi. Det finns en europeisk och en amerikansk punkt:
    • – en europeisk punkt, ”ciceropunkt”, är exakt 0,375 millimeter enligt den standard som gäller sedan 1973. Tolv europeiska punkter blir en cicero, 4,5 millimeter. (Före 1973 var en punkt något större, ungefär 0,376 millimeter med motsvarande aningen större mått på en cicero.) Förkortningen för en europeisk typografisk punkt är 1p;
    • amerikansk typografisk punkt:
      1. – numera: ”postscriptpunkt”, 0,352777… millimeter, exakt 1/72 tum. Tolv punkter bli en pica som alltså är exakt 1/6 tum eller 4,287… millimeter. Detta är det mått på punkt som används i sidbeskrivningsspråket Postscript;
      2. – i äldre amerikansk typografi är en punkt, ”picapunkt”, 0,35136 millimeter. Det går då 72,29 punkter på en tum och en pica blir då 4,216 millimeter. En amerikansk typografisk punkt förkortas 1pt.

    – Typografiska punkter används numera bara för att ange teckenstorlek. Tidigare brukade man ange satsyta (textmassans längd och bredd) och indrag i cicero, men numera anges sådana mått i millimeter. – Skillnaden mellan europeiska och amerikanska punkter är över sex procent, alltså tillräckligt stor för att vara märkbar. (Skillnaden mellan de två olika amerikanska punktstorlekarna är däremot knappast märkbar.) I program för datorstödd typografi brukar man kunna ställa om mellan cicero och pica. Traditionellt används cicero i Sverige, men eftersom de typografiska programmen kommer från USA använder många pica i stället, ofta utan att vara medvetna om det;

  3. – observera att i versionsnumrering använder man punkt som avskiljare mellan huvudversionsnumret och det (eller de) nummer som står för mindre förändringar. Version 3.10 är tionde omarbetningen av version 3, det är inte, som i matematik, samma sak som version 3.1. Punkten motsvarar inte decimalkomma, så den ska inte bytas ut mot kommatecken vid översättning;
  4. – skiljetecknet punkt används på engelska som decimaltecken där vi på svenska använder decimalkomma. Talet pi skrivs 3,14… på svenska men 3.14… på engelska;
  5. – skiljetecknet . kallas på engelska för stop eller full stop;
  6. – se också halvhöjd punkt (tecknet ·).

[domäner] [matematik] [typografi] [ändrad 5 maj 2020]

Integritetsskyddsmyndigheten

(IMY) – den svenska myndighet som övervakar användningen av personuppgifter i datorer och i andra samman­hang. – IMY är den myndighet som under namnet Datainspektionen grundades 1973. Namnbyte från Datainspektionen till Integritetsskyddsmyndigheten sker vid årsskiftet 2020–2021. – Förutom hanteringen av personuppgifter (se Dataskydds­för­ord­ningen) har IMY också tillsyn över kreditupplysning och inkassoverksamhet. – Regeringen bestämde tidigare att dåvarande Datainspektionen under 2018 skulle byta namn till Integritetsskyddsmyndigheten (se pressmeddelande från Regeringskansliet), men i maj 2018 protesterade DI:s chef Lena Lindgren Schelin (se pressmeddelande), och föreslog i stället namnet Dataskyddsmyndigheten. I september 2020 föreslog regeringen i budgetpropositionen att namnbyte till Integritetsskyddsmyndigheten skulle ske vid årsskiftet 2020–2021, vilket riksdagen godkände. – Se imy.se. – IDG:s artiklar om Datainspektionen / Integritetsskyddsmyndigheten: länk.

– In English: Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, in English Swedish Authority for Privacy Protection, formerly Datainspektionen (The Swedish data protection authority), is a government agency responsible for protecting the right to privacy. It also supervises credit information and collection agencies. It changed names on January 1, 2021.  Read more in English on this link. – For more summaries in English, please click on this link.

[dataskydd] [myndigheter] [namnbyte] [personuppgifter] [ändrad 6 januari 2021]

Swift

  1. – ett programspråk från Apple. Det är avsett för programutveckling för macOS och iOS, och ska er­sätta Objective‑C. – Swift presenterades i juni 2014. Det var först endast till­gäng­ligt för utveck­ling för OS X (numera macOS) och iOS, men i juni 2015 blev det öppet för alla som vill använda det, alltså även för Windows och Android. I december 2015 släppte Apple Swift med öppen källkod. – Läs mer på Apples webb­sidor;
  2. Society for worldwide inter­bank communication – en världsomfattande organisation för överföring av pengar mellan banker genom datornät. – Swift grundades 1973, och finns i nästan alla länder. Det är ett företag som ägs av banker, finansbolag och storföretag. Det har huvud­­­kontor i Belgien. – Sommaren 2009 beslöt EU:s minister­­­råd att inleda sam­tal med USA om att ge USA tillgång till Swifts in­formation om betalningar. USA hade begärt tillgång till informationen som led i kampen mot terrorism. Tidigare fanns Swifts servrar i USA, men efter att de flyttades till Europa skyddas informationen av EU:s lagar om skydd för personupp­gifter. I februari 2010 röstade Europaparlamentet nej till förslaget om att ge USA tillgång till informationen. Men senare samma år godkände Europaparlamentet en något för­ändrad version av avtalet. – Swift är också en alternativ benämning på BIC (en kod för identifiering av banker);
  3. Jonathan Swift (1667—1745) – irländsk författare, politiker och präst, mest känd för boken Gullivers resor, först utgiven 1726. Även om Gullivers resor numera ofta ses som en barnbok, vilket förutsätter att man utesluter delarna tre och fyra, är det i själva verket en politisk satir. Swifts Ett anspråks­­löst förslag (A modest proposal) från 1729 är en av de blodigaste satirer som har getts ut. – Inom it har Jonathan Swift bidragit med namnet på sökmotorn Yahoo och med termerna big‑endian och little‑endian.

[betalningar] [litteratur] [macos och ios] [programspråk] [ändrad 31 juli 2019]

PARC

Palo Alto Research center, förr Xerox PARC, sedan januari 2002 bara PARC – ett legendariskt forskningsinstitut i Palo Alto där mycket av det vi tar för givet i moderna person­datorer har uppfunnits. – Den första datorn som påminner om en modern person­dator var Xerox Alto†, som utvecklades 1973 på PARC, men som inte såldes kommersiellt. Den följdes 1981 av Xerox Star†, som såldes kommersiellt, men som inte kunde hävda sig mot de billigare persondatorerna från företag som Apple och IBM. – Kända forskare som har arbetat på PARC är Alan Kay, Bob Metcalfe, Anita Borg† och Mark Weiser†. – Xerox grundade PARC 1970 under ledning av fysikern George Pake (1925—2004, (se Wikipedia) med målet att upp­finna ”framtidens kontor”. Stig Hagström† var forskningschef på PARC:s materialforskningsavdelning 1976—1987. På PARC ut­veck­lades det grafiska användar­gräns­snittet, det lokala nätverket, ethernet och laserskrivaren. Legendariskt är också hur Xerox ständigt har försummat att marknads­föra uppfinningarna (med undantag för laserskrivaren). Det blev Steve Jobs† som, efter att ha sett Xerox Alto, såg till att det grafiska användargränssnittet med fönster, ikon, mus och pekare blev normen för en användarvänlig persondator. – Tillsammans med Stanford‑universitetet har Xerox PARC varit den kreativa motorn i Silicon Valley, men storhetstiden var på 1970‑talet. Se boken Dealers of lightning: Xerox PARC and the dawn of the computer age av Michael Hiltzik (1999). – Sedan januari 2002 är PARC, som tidigare var en avdelning, ett helägt dotterbolag till Xerox. – Se parc.com.

[forskningsinstitut] [förkortningar på P] [it-historia] [ändrad 11 april 2019]

Xerox Alto

en experimentell persondator från 1970-talet, utvecklad på PARC. – Xerox Alto hade grafiskt användargränssnitt och mus, vilket den var först med. Den var inte avsedd som hem­dator eller hobbydator, utan användes internt på Xerox av pro­fes­sio­nella datoranvän­dare, på den tiden bara programmerare och forskare. Den tillverkades från 1973 i ungefär tio år i samman­lagt ungefär två tusen exemplar. Den ingick i PARC:s sats­ning på att uppfinna ett datoriserat kontor. – Xerox Alto användes bland annat av Alan Kay när han utvecklade Small­talk och av Bob Metcalfe när han utvecklade ethernet. Den in­spi­re­rade också Steve Jobs† till att utveckla Macintosh. – Xerox ledning hade däremot ringa förståelse för potenti­alen i Xerox Alto, och när Xerox 1981 började sälja en liknande dator, Xerox Star†, inne­höll den knappast någon teknik från Alto. – Bilder på Alto finns på Digibarn Museum, klicka här, även på Internet Archive: länk.

[it-historia] [historiska datorer] [ändrad 4 april 2017]

mus

(mouse) – det vanligaste pekdonet för stationära persondatorer. – Musen är en liten dosa som användaren kan flytta runt på bordsytan, ofta på en speciell musmatta: musens rörelse styr en pekare på datorns bildskärm. En mus har en, två eller tre knappar, musknappar, som man klickar på för att markera objekt på bildskärmen eller för att markera att något ska hända. För vissa ändamål finns möss med ännu fler knappar. – Den första musen visades upp av Douglas Engelbart† (1925—2013) på en legendarisk uppvisning – The mother of all demos – den 9 december 1968 (se NLS). På 1970-talet utvecklade Håkan Lans också en mus. De första mössen hade på undersidan en inbyggd kula som rörde sig när musen rördes över bordsytan eller musmattan. Kulans rörelser mättes och användes för att beräkna musens rörelse. Nyare möss, optiska möss, avläser i stället rörelsen med ljus. – Den första datorn som hade mus som standardutrustning var Xerox Alto, utvecklad 1973Xerox PARC. Musens kommersiella genombrott kom 1984 med Macintosh. – Namnet mus kommer av den uppenbara likheten med en mus: sladden som ansluter musen till datorn påminner om en svans. – Musen är opraktisk på bärbara och handhållna datorer. De har i stället styrplatta eller pekskärm som styrdon.

[styrdon] [ändrad 20 januari 2021]

asymmetrisk kryptering

kryptering med två nycklar, en offentlig (publik) och en privat. Det är grunden för kryptering på internet. Det används till exempel när man uträttar bankärenden på nätet. Det kallas också för kryptering med öppen nyckel. – Asym­met­risk kryp­te­ring skiljer sig från traditionell symmetrisk kryptering genom att inga hemliga krypterings­­nycklar behöver ut­växlas mellan parter som vill kommunicera med kryptering:

  • – Den som vill kunna ta emot kryp­te­rade med­de­lan­den pub­li­ce­rar en så kallad publik (=offent­lig) nyckel, till­gäng­lig för alla;
  • – Den som vill sända ett krypterat med­de­lande till någon hämtar mottagarens publika nyckel (se ovan) och kryp­terar sedan meddelandet med den nyckeln;
  • – Mot­ta­garen av det kryp­te­rade med­de­landet de­kryp­terar det med en annan nyckel, nämligen med sin egen privata (hemliga) nyckel;
  • – Det går inte att använda den publika nyckeln för att de­kryp­tera meddelandet.

– Fördelen med asymmetrisk kryp­te­ring jämfört med den sym­metriska kryp­te­ring som an­vändes förr (och som fortfarande används, se nedan) är att två parter kan kommunicera med kryptering utan att först utbyta hemliga krypteringsnycklar, vilket dels kan vara svårgenomförbart, dels innebär en risk. Det är möjligt därför att den ena nyckeln, den publika nyckeln som avsänd­aren använder, inte behöver vara hemlig – den bör inte ens vara hemlig. Den publika nyckeln tillhör mottagaren, som kan pub­li­ce­ra den öppet på en så kallad nyckelserver. Trots att den publika nyckeln kan vara tillgänglig för vem som helst går det inte att tolka det krypterade meddelandet med hjälp av den publika nyckeln. (Det är i varje fall så tidskrävande att det skulle gå lika fort att gissa.) Det går bara att dekryp­tera meddelandet med den andra nyckeln, den privata nyckeln, som bara mottagaren har tillgång till. – Jämför med en brevlåda med lås: vem som helst kan stoppa in ett brev, men bara den som har nyckeln kommer sedan åt breven. – I praktiken sköts allt detta av särskilda program (se kryptosystem), och mot­tag­aren behöver vanligtvis bara ange ett lösen­ord för att det krypte­rade med­de­landet ska dekrypteras med den privata nyckeln. – Det kan verka paradoxalt att den publika nyckeln, som används för att kryptera meddelanden, inte kan användas för att de­kryp­tera samma medde­landen. Det beror på att krypteringen görs med så kallade envägsfunktioner. Det innebär att man inte kan köra kryp­te­rings­algo­rit­men (som är känd) baklänges och komma tillbaka till utgångs­punkten, alltså till klartexten. Om man försöker göra det stöter man på miljon­tals alterna­tiva lösningar som måste prövas var för sig. – Att mottag­aren med sin privata nyckel kan dekryp­tera meddelandet beror på att det finns ett svårupptäckt matema­tiskt samband mellan den privata nyckeln och den publika nyckeln. Den privata nyckeln är så att säga en hemlig genväg tillbaka till klartexten. – Nackdelen med asymmetrisk kryptering är att det är mycket tidskrävande. I praktiken använder man därför kom­bi­na­tioner av asymmetrisk krypte­ring och symmetrisk kryptering. Den asym­met­riska krypteringen används egentligen bara för ut­väx­ling av engångsnycklar. Själva med­de­landet krypteras sedan med en symmet­risk algoritm, som AES. (Överkurs: Det finns andra typer av asymmet­risk kryptering än kryp­te­ring med öppen nyckel, till exempel varianter där sändaren och mot­tag­aren har varsin nyckel och båda nycklarna måste hemlighållas, men de är ovanliga.) Asymmetrisk kryptering används också för elektroniska signa­turer. – Historia: Den första offentligt kända algoritmen för asymmet­risk kryptering var RSA‑algoritmen, som presenterades 1977. (Engelsmannen Clifford Cocks, se Wikipedia, uppfann RSA‑algoritmen redan 1973, men hans upptäckt hemligstämplades.) – Läs också om Diffie‑Hellman. – Det mest kända krypto­systemet för asymmetrisk kryp­te­ring är PGP.

[kryptering] [ändrad 22 november 2018]

Multics

(Multiplexed information and computing service) – ett operativsystem för stor­datorer med flera samtidiga användare, utvecklat 1963—1969 av Bell Labs, General Electric och MIT i samarbete. – Multics var det första operativ­sys­temet som delade upp minnet i sidor som flyttades mellan arbetsminne och lagringsminne. Multics inspirerade utvecklingen av Unix (namnet Unix är en ordlek på Multics). Multics utvecklades vidare på 1970‑talet och såldes kommersiellt från 1973. Under 1980‑talet trängdes Multics undan av andra operativsystem. Den sista Multicsdatorn tillhörde det kanadensiska för­svars­de­parte­mentet i Halifax. Den var i drift fram till den 30 oktober år 2000.

[förkortningar på M] [it-historia] [nerlagt] [operativsystem] [ändrad 19 november 2017]

CP/M

Control program/microcomputers – det vanligaste operativ­­systemet för hemdatorer i slutet av 1970-talet. CP/M ut­­veck­lades 1973 för 8‑bitars processorer av Gary Kildall† och Dorothy McEwen†, som 1976 tillsammans grundade Digital Research†. CP/M användes i Apple II† och i många andra hem­­datorer. CP/M erbjöds som alternativ till PC‑DOS i de första versionerna av IBM PC†, men konkurrerades ut av PC‑DOS. Den sista versionen av CP/M kom 1983. – En 16-bitars variant av CP/M utvecklades av Tim Pater­­son. Den kallades för QDOS†, köptes av Micro­soft och blev PC-DOS. Digital Research utvecklade en annan 16‑bitars ­version av CP/M under namnet DR‑DOS†. CP/M stod först för Control program/monitor, senare för Control program/micro­­computers, alterna­tivt microprocessors. En in­­offi­ciell webb­­sida för CP/M finns på cpm.z80.de.

[it-historia] [operativsystem] [ändrad 25 september 2020]

Motorola

ett amerikanskt telekomföretag, sedan 2011 delat i två: Motorola Solutions och Motorola Mobility:

  • – Motorola Solutions (länk) räknas som fort­sätt­ningen på det ursprung­liga Motorola. Tillverkar utrust­ning för radiokommunikation åt polis, myndigheter och före­tag, trådlös utrustning för hemma­bruk samt utvecklar teknik för mobiltelefoner (men inte mobiltelefoner). Motorola Solutions köpte 2012 Psion†;
  • Motorola Mobility köptes i april 2012 av Google, som i januari 2014 sålde det vidare till Lenovo. Lenovo meddelade i januari 2016 att företaget skulle avveckla varumärket Motorola för mobiltelefoner, men ändrade sig 2017.

– Motor­ola grundades 1928, och har sedan dess tillverkat konsumentelektro­nik, datorer, pro­ces­sorer och mobiltelefoner. Motorolas proces­sorer för persondatorer var på 1980‑talet en jämbördig konkurrent till Intels processorer, och användes bland annat i Macintosh till mitten av 1990‑talet. Motor­ola var också med och utveck­lade processor­typen PowerPC† tillsammans med Apple och IBM. 2004 knoppade Motorola av sin processortillverkning i företaget Freescale†. Motorola gör också anspråk på att ha visat upp den första bärbara mobiltelefonen 1973. På 1990‑talet var Motorola världens största tillverkare av mobil­­tele­­foner.

[företag] [uppköpt] [ändrad 21 juni 2018]