Etikett: 1973

kryptering med två nycklar, en offentlig (publik) och en privat. Det är grunden för kryptering på internet. Det används till exempel när man uträttar bankärenden på nätet. Det kallas också för kryptering med öppen nyckel. – Asym­met­risk kryp­te­ring skiljer sig från traditionell symmetrisk kryptering genom att inga hemliga krypterings­­nycklar behöver ut­växlas mellan parter som vill kommunicera med kryptering:

• – Den som vill kunna ta emot kryp­te­rade med­de­lan­den pub­li­ce­rar en så kallad publik (=offent­lig) nyckel, till­gäng­lig för alla;
• – Den som vill sända ett krypterat med­de­lande till någon hämtar mottagarens publika nyckel (se ovan) och kryp­terar sedan meddelandet med den nyckeln;
• – Mot­ta­garen av det kryp­te­rade med­de­landet de­kryp­terar det med en annan nyckel, nämligen med sin egen privata (hemliga) nyckel;
• – Det går inte att använda den publika nyckeln för att de­kryp­tera meddelandet.

– Fördelen med asymmetrisk kryp­te­ring jämfört med den sym­metriska kryp­te­ring som an­vändes förr (och som fortfarande används, se nedan) är att två parter kan kommunicera med kryptering utan att först utbyta hemliga krypteringsnycklar, vilket dels kan vara svårgenomförbart, dels innebär en risk. Det är möjligt därför att den ena nyckeln, den publika nyckeln som avsänd­aren använder, inte behöver vara hemlig – den bör inte ens vara hemlig. Den publika nyckeln tillhör mottagaren, som kan pub­li­ce­ra den öppet på en så kallad nyckelserver. Trots att den publika nyckeln kan vara tillgänglig för vem som helst går det inte att tolka det krypterade meddelandet med hjälp av den publika nyckeln. (Det är i varje fall så tidskrävande att det skulle gå lika fort att gissa.) Det går bara att dekryp­tera meddelandet med den andra nyckeln, den privata nyckeln, som bara mottagaren har tillgång till. – Jämför med en brevlåda med lås: vem som helst kan stoppa in ett brev, men bara den som har nyckeln kommer sedan åt breven. – I praktiken sköts allt detta av särskilda program (se kryptosystem), och mot­tag­aren behöver vanligtvis bara ange ett lösen­ord för att det krypte­rade med­de­landet ska dekrypteras med den privata nyckeln. – Det kan verka paradoxalt att den publika nyckeln, som används för att kryptera meddelanden, inte kan användas för att de­kryp­tera samma medde­landen. Det beror på att krypteringen görs med så kallade envägsfunktioner. Det innebär att man inte kan köra kryp­te­rings­algo­rit­men (som är känd) baklänges och komma tillbaka till utgångs­punkten, alltså till klartexten. Om man försöker göra det stöter man på miljon­tals alterna­tiva lösningar som måste prövas var för sig. – Att mottag­aren med sin privata nyckel kan dekryp­tera meddelandet beror på att det finns ett svårupptäckt matema­tiskt samband mellan den privata nyckeln och den publika nyckeln. Den privata nyckeln är så att säga en hemlig genväg tillbaka till klartexten. – Nackdelen med asymmetrisk kryptering är att det är mycket tidskrävande. I praktiken använder man därför kom­bi­na­tioner av asymmetrisk krypte­ring och symmetrisk kryptering. Den asym­met­riska krypteringen används egentligen bara för ut­väx­ling av engångsnycklar. Själva med­de­landet krypteras sedan med en symmet­risk algoritm, som AES. (Överkurs: Det finns andra typer av asymmet­risk kryptering än kryp­te­ring med öppen nyckel, till exempel varianter där sändaren och mot­tag­aren har varsin nyckel och båda nycklarna måste hemlighållas, men de är ovanliga.) Asymmetrisk kryptering används också för elektroniska signa­turer. – Historia: Den första offentligt kända algoritmen för asymmet­risk kryptering var RSA‑algoritmen, som presenterades 1977. (Engelsmannen Clifford Cocks, se Wikipedia, uppfann RSA‑algoritmen redan 1973, men hans upptäckt hemligstämplades.) – Läs också om Diffie‑Hellman. – Det mest kända krypto­systemet för asymmetrisk kryp­te­ring är PGP.

[kryptering] [ändrad 22 november 2018]