– k är multipelprefix för kilo- (= ⨯1 000). Det ska alltid skrivas med litet k. – Men i synnerhet i USA är det vanligt att det också skrivs med stort K (fel!), och K kan där också stå för kilogram. Inom foto och video anger k ibland horisontell upplösning: 4k står för ett bildformat med ungefär 4 000 bildpunkter på långsidan;
– K är förkortning för svart i färglära. Det ingår i förkortningen CMYK. Skrivs med stort K. – K står för svart eftersom det är sista bokstaven i black. B var upptaget: det står för blått.
en teknik för samordnad färgkalibrering av bildskärmar, skannrar och färgskrivare, utvecklad av Apple. – ColorSync lanserades i sin första version 1993. Det ingick då som ett verktygsprogram i Mac OS†. Versionen ColorSync 2 kom 1997. ColorSync ingår fortfarande i macOS. ColorSync har genom organisationen International color consortium, ICC(color.org) anammats av andra företag som Canon, Sony och Epson. – Läs mer på Apples webbsidor.
– B – förkortning för byte. Skrivs med stort B. – Det är ingen officiell förkortning, men används ändå: MB för megabyte, GB för gigabyte, TB för terabyte och så vidare. – Det förekommer också att bit förkortas med litet b, men undvik det. Det är risk för sammanblandning med B för byte. Skriv bit även i förkortningar, alltså kbit för kilobit, Mbit för megabit och Gbit för gigabit;
– beteckning (enhetsbokstav) på den andra inbyggda diskett‑stationen på datorer med DOS eller Windows. Skrivs ofta B: med kolon, eftersom det alltid måste stå ett kolon mellan enhetsbokstaven och den följande filspecifikationen (alltså beteckningen på den fil på disketten som man vill öppna). Moderna datorer använder inte disketter, så enhetsbokstäverna A och B används normalt inte längre. – Se också A och C;
– ett numera mycket ovanligt programspråk som utvecklades i slutet av 1960‑talet på Bell Labs av Ken Thompson och Dennis Ritchie†. Det ses som en föregångare till det desto mer framgångsrika programspråket C;
förkortning för rött, grönt och blått – de tre färger som används för att blanda till alla andra färger i bildskärmar, tv, video och negativ färgfilm. Vitt får man genom att blanda de tre färgerna med högsta ljusstyrka, gult genom att blanda rött och grönt ljus, svart får man av bakgrunden. Detta kallas för additiv färgblandning. Alternativet heter subtraktiv färgblandning. – Se också CMYK och YPbPr samt varianten RGBG.
– förkortning för cyan, magenta, yellow, black (som förkortas K). – Det är de fyra färger som används i fyrfärgstryck, både i tryckerier och i färgskrivare. Genom att blanda dem i olika proportioner får man fram approximationer av alla andra kulörer. Sättet att blanda färgerna kallas för subtraktiv färgblandning. – Att cmyka (uttalas ”smyka”) en bild är att färgseparera den för fyrfärgstryck. För var och en av de fyra tryckplåtar, en i varje färg, som behövs per sida i fyrfärgstryck framställer man en separat bildfil. – Jämför med den färgbeskrivning som behövs för en bildskärm, RGB, och med YPbPr.
video-signal som är uppdelad i flera komponenter som går i varsin ledning. – Ledningarna är oftast sammanfogade till en enda kabel med en gemensam kontakt, men de tre signalerna är elektriskt åtskilda. Det ger högre bildkvalitet än det äldre alternativet kompositvideo. Signalen är ofta uppdelad i de tre färger som en tv använder: rött, grönt och blått (se RGB). Nyare tv‑apparater med hög bildkvalitet använder i stället YPbPr. – På engelska: component video.
sätt att dela upp en videosignal för att få hög bildkvalitet. Anses ge bättre resultat än den vanliga uppdelningen i rött, grönt och blått (se RGB). – Videosignalen delas upp i dessa tre delar, som överförs i varsin ledning:
– Y anger luminans (ljusstyrka) och innehåller också synksignalen;
– Pb anger krominans (färgmättnad) för blått minus luminans, alltså B minus Y (B för blått);
– Pr anger krominans för rött minus luminans, alltså R minus Y (R för rött).
– Bildskärmen använder dessa tre signaler för att återskapa signalerna för rött, grönt och blått.
den färgblandning som används i bildskärmar och i tv‑apparater. – Röda, gröna och blå ljusstrålar belyser en vit yta så att alla andra färger uppstår. För att få gult blandar man rött och grönt, vilket kan verka avigt när man är van vid alternativet, subtraktiv färgblandning. Svart får man av bakgrunden genom kontrastverkan. – Termen additiv färgblandning syftar på att ju mer färg man adderar, desto ljusare blir det. De tre färgerna rött, grönt och blått brukar kallas för RGB. – På bildskärmar blandas de tre färgerna egentligen inte, utan de hålls i sär i ett fint punktmönster, men på normalt avstånd uppfattar synsinnet det som att färgerna blandas. I gammaldags ”kemisk” diafilm och biofilm används också additiv färgblandning.
(demosaicking) – borttagande av det fina rutmönster som uppstår när digitalkameror tar färgbilder. (Se blockighet.) – RGB‑interpolering görs vanligen automatiskt i kameran, såvida fotografen inte tar ut bilderna i filformatetRAW. – En digitalkamera kan egentligen inte ta färgbilder, bara svartvita bilder. Färgbilder skapas med hjälp av en färgfiltermatris. En bild som tagits på det sättet återges i förstoring som en mosaik av små röda, gröna och blå rutor (se RGB) – inga andra färger. Bilden ser vanligtvis ändå acceptabel ut, men det kan uppstå oönskade effekter eftersom varje bildpunkt har bara en av de tre färgerna, inga nyanser. För att ge bättre resultat har kameran ett program som tilldelar varje bildpunkt en mer nyanserad kulör som är (kan vara) sammansatt av rött, grönt och blått. Detta görs med en process som för varje bildpunkt tar hänsyn till färgvärdet hos de närmaste grannarna. Man tar alltså bort mosaiken, därav det engelska ordet demosaicking (också stavat demosaicing). Funktionen är inbyggd i digitalkameror, men om man tar ut bilderna i filformatet RAW får man, om man vill, själv ta bort mosaikeffekten med ett lämpligt bildbehandlingsprogram. – Läs också om kantutjämning.
mönster av röda, gröna och blå mycket små rutor som är placerat över bildsensorn i digitalkameror för att de ska kunna ta färgbilder. – Bildsensorer reagerar nämligen bara på ljusstyrka, inte på färg. En digitalkamera kan alltså egentligen bara ta svartvita bilder. Det är tack vare färgfiltermatrisen den kan ta färgbilder. – Färgfiltermatrisen består av ett rutmönster av mycket små röda, gröna och blåa filter (se RGBG). När ljuset passerar genom färgfiltermatrisen uppstår en bild som fortfarande är svartvit, och som bildar ett mönster som kan vara svårt att tolka. Men bilden kan lätt omvandlas till en färgbild genom att man lägger till rött, grönt och blått i samma mönster som i matrisen. Detta görs med automatik när en digitalkamera visar foton. Eftersom varje ruta i mönstret bara har en färg – bilderna blir på nära håll som mosaiker i rött, grönt och blått – kan bilderna bli lite suddiga i konturerna, särskilt om man förstorar dem (se blockighet). Digitalkameror brukar därför också ha ett inbyggt program för RGB‑interpolering som automatiskt tilldelar varje bildpunkt en mer nyanserad färg, sammansatt av rött, grönt och blått. (Jämför med filformatet RAW.) – På engelska: color filter array, förkortat CFA.
