.xxx

toppdomän på internet för pornografi. – ICANN god­kände först införandet av toppdomänen .xxx i juni 2005, men i maj 2006 röstade ICANN:s styrelse för att säga nej. I januari 2007 beslöt ICANN:s styrelse att pröva för­slaget på nytt, och i mars 2007 blev det nej igen. I mars 2011 beslöt ICANN slutligen att införa .xxx‑toppdomänen. – Se här (brukar fungera, trots överstrykning). – För­slaget om en topp­domän för pornografi motiverades med att det är bäst för alla, vare sig de letar efter pornografi eller vill undvika det, om pornografiska sajter är lätta att känna igen. Men .xxx‑toppdomänen har mött starkt motstånd från grupper i USA, och även från delar av pornografibranschen. Den har också beskyllts för att inskränka yttrandefriheten. – .xxx är en sponsrad toppdomän. Det inne­bär att alla som vill ha en domän under .xxx måste god­kännas av organisationen IFFOR (länk). IFFOR är en organisation för ”ansvarskännande pornografi”, och motarbetar bland annat bilder på sexu­ella övergrepp mot barn. Domänen .xxx administreras tekniskt av ICM Registry (länk), ett före­tag som bildades enbart för att för­verk­liga planerna på .xxx‑toppdomänen. – Det uppges att många företag som inte har något med pornografi att göra har registrerat sina företagsnamn som .xxx‑domäner, och sedan låtit domänen vila, bara för att ingen annan ska kunna ta namnet. Och i några fall har företag skaffat en aktiv men pornografifri .xxx‑domän i förhoppning om att locka besökare.

[toppdomäner] [ändrad 10 november 2019]

Common malware enumeration

(CME) – ett initiativ för fastställande av enhetliga namn på skadeprogram, avvecklat 2006. Verksamheten har uppgått i MAEC. – Syftet var att underlätta snabba insatser mot nya hot genom att minska risken för förväxlingar och dubbelarbete på grund av oklara namn på hoten. CME, som lanserades 2005, avvecklades 2006, eftersom andra typer av hot än globalt spridda skadeprogram hade blivit allvarligare. – CME var ett initiativ av det amerikanska statliga it‑säkerhetsinstitutet US‑Cert (numera del av CISA, se cisa.gov) (se också Cert) och före­taget Mitre. – Se maecproject.github.io.

[nerlagt] [skydd] [ändrad 8 april 2022]

Seamonkey

en programsvit med webbläsare och andra internetprogram, skriven i öppen källkod. – Förutom webbläsaren ingår e‑post­program, RSS‑läsare, HTMLeditor och chatt-program. – Sea­monkey är en vidareutveckling av Mozilla application suite, som Mozilla 2005 överlät till en fri­stående grupp, Seamonkey Council (länk). – Se seamonkey-project.org. (”Seamonkeys” eller brine shrimp, är ett slags små kräftor, Artemia salina, som sedan slutet av 1950‑talet har sålts som lustiga akvariedjur. På svenska: saltkräftor.)

[programsviter] [öppen källkod] [ändrad 16 maj 2017]

PostSecret

en amerikansk webbsajt för anonym publicering av bilder och hemligheter. – An­vän­darna skickar sina bidrag som vykort, alltså som bilder för­sedda med text. Texterna handlar ofta om personliga hemligheter. Tio vykort väljs ut varje vecka och publiceras. – Projektet startades 2005 av Frank Warren. Det var först ett krav att hemligheterna skulle vara sanna och att de aldrig tidigare skulle ha yppats, men PostSecret har utsatts för flera bluffar. Appar för PostSecret har funnits sedan 2011. – PostSecret har varit kontroversiellt, mest för att den påstådda nyttan med att bekänna saker anonymt har ifrågasatts. – Ett föredrag med Frank Warren finns på TED (länk). – Det finns PostSecret‑inspi­re­rade webb­­sidor i flera länder. I Sverige anordnade Postmuseum pro­jektet Svenska hemlig­­heter 2012 (länk). Det avslutades i augusti 2014. – Se postsecret.com. – Läs också om After School†, Canary, Nearby, Secret, Whisper och Yik Yak†.

[appar] [dold identitet] [ändrad 21 september 2018]

privat surfning

surfande på internet utan spår i webbläsaren. – Privat surfning finns som in­ställning i de vanligaste webbläsarna med olika benämningar. Inställningen innebär att ingen information sparas som i efter­hand kan visa vilka webbsidor an­vändaren har be­sökt. – Annars lagrar webbläsare information om vilka sidor som be­sökts (se historia), kakor och nerladdade bilder, ljud­filer och dokument av webbläsaren. Men vid privat surfning sparar webbläsaren ingen sådan information. Den lagras inte alls, eller raderas auto­matiskt så snart det går. – Om webbläsaren vid icke‑privat surfning hjälper an­vändaren att fylla i webbadresser genom att visa för­slag, baserade på tidigare besök, så före­slår den inte några adresser som enbart har besökts vid privat surfning. De adresserna har nämligen inte sparats. – Privat surfning är möjlig med de vanligaste webbläsarna. Man kan välja det bland inställningarna. Det kom först 2005Safari under namnet private browsing (privat surfning), och har sedan dess införts i Google Chrome som incognito (på svenska inkognito), i Inter­net Explorer† som Inprivate (samma på svenska), i Firefox som private browsing, privat surfning. Webb­läsaren Epic har privat surfning hela tiden. – Privat surfning kallas ironiskt också för ”porn mode”. – Naturligt­vis finns det, förutom att dölja besök på porrsidor, många goda skäl att hemlig­­hålla vilka sidor man besöker, framför allt att ingen annan har med den saken att göra. – Man bör samtidigt komma ihåg att det finns data om besökarna på varje webb­server som besökts, och hos internetoperatörerna som förmed­lar trafiken. Om du surfar på jobbet kan din arbets­givare se på företagets server vilka sidor du har be­sökt, även om du har din webbläsare inställd på privat surfning. För att bli helt ospårbar bör man använda nätverk som Tor och VPN‑tjänster. Man bör också komma ihåg att den raderade informationen från privat surfning kan återskapas (se dataremanens) om den inte har skrivits över. – I november 2014 införde Fire­fox också glömskeknappen, även kallad för Glöm det senaste, på engelska Forget button. Den gör att användaren kan radera alla spår efter de senaste fem minuterna, två timmarna eller 24 timmarna i webb­läsaren. Alltså retro­­­aktiv privat surfning eller historieradering (history wiping). – En utförlig artikel om privat surfning, hur det fungerar och dess svagheter finns i denna artikel i Wired.

[personlig integritet] [surf] [webbläsare] [ändrad 5 april 2023]

medborgarjournalistik

(citizen journalism) – journalistisk verksamhet som ut­förs av personer som inte är journalister till yrket. – Man talar i synnerhet om medborgarjournalistik när det görs på internet, till exempel på bloggar. Uttycket har gjorts känt av den amerikanska journalisten Dan Gillmor (länk). Se också Center for citizen media (länk). – I USA blev medborgarjournalistik juridiskt intressant 2005 i samband med en rätte­gång där Apple krävde att bloggare som hade avslöjat kommande produkter från Apple skulle röja sina källor. Domstolen kom då fram till att bloggar ska ha samma tryckfrihet som tryckta tidningar, och att bloggarna därför hade rätt att skydda sina källor. I Sverige är frågan juridiskt enklare, eftersom en blogg kan anmäla en ansvarig ut­givare och därefter är skyddad av Yttrandefrihetsgrundlagen. – Läs också om Swishjournalistik.

[massmedier] [meddelarskydd] [ändrad 24 januari 2022]

SEE

Symbian exchange and exposition, tidigare Symbian smartphone show – en nerlagd årlig konferens och utställning som anordnades 2005—2010 för utvecklare av pro­gram för Symbian† (ett ner­lagt operativsystem för mobiltele­foner).

[förkortningar på S] [konferenser] [nerlagt] [ändrad 11 april 2020]

användarskapat innehåll

(user-generated content, UGC, även: indigenous content) – text, bilder, video och musik som icke‑professionella användare publicerar på internet. Tre kriterier brukar anges:

  1. – materialet ska vara publicerat, det vill säga allmänt till­gäng­ligt (inte nödvändigt­vis gratis). Om någon skickar foton med e‑post till en vän räknas det alltså inte;
  2. – det ska vara original­material, något som användaren/skaparen har upphovs­rätt till;
  3. – det ska vara icke-pro­fes­sio­nellt – materialet får inte vara fram­ställt på en tidning, nyhetsbyrå, musikstudio, film­bolag eller liknande, eller gjort av någon som normalt får betalt för sådant material.

– Begreppet användarskapat innehåll kom i bruk runt 2005. Användar­skapat innehåll kan vara bidrag på webbtidningar eller andra kom­mer­si­ella webbplatser, men också finnas på privat­personers egna webbsidor, främst bloggar. – Som an­vändar­skapat innehåll räknas både material med nyhetsvärde (till exempel nyhets­bilder tagna av privat­personer) och kommen­ta­rer och debatt­inlägg. Kopiering av material som andra har skapat (som att spela in ett tv‑pro­gram och lägga det på Youtube) räknas däremot inte. – Se också consumer-generated media.

[socialt] [upphovsrätt] [webbpublicering] [ändrad 28 december 2018]