IP

Internet protocol – det grundläggande protokollet för all kommunikation på internet. – Förkortningen IP, som i IP‑telefoni (se internettelefoni) och IP‑tv, används ofta som ett annat ord för internet, i synnerhet när det gäller andra applikationer än e‑post och webb. Men IP kan användas även utanför internet. – IP är ena delen av TCP/IP, och IP är den del av kombina­tionen som inte kan bytas ut på internet. (TCP kan till exempel ersättas av UDP.) IP:s uppgift är att dela upp meddelanden (text, bild, ljud) i småbitar (paket), adressera dem individuellt med angivande av en väg från router till router och, hos mottagaren, att sätta sam­man dem till ett komplett meddelande igen. IP är uppkopplingslöst, det vill säga att det sänder när det har något att sända utan att kolla med mottagaren först. – I OSI‑modellen räknas IP närmast till skikt 3 (nätverksskiktet) – men IP passar inte riktigt in i OSI. – Version 4 av IP håller sedan 2010‑talet på att ersättas av version 6. (Någon version 5 finns inte.)

[förkortningar på I] [ip] [ändrad 15 december 2020]

Archie

Seriefiguren Acke, på engelska Archie.
Inte han.

den första sökmotorn på inter­net, tagen i drift 1990. Då fanns inte webben, utan Archie indexerade innehållet på FTP-servrar. – Archie ut­vecklades av Alan Emtage (länk), Peter Deutsch och Bill Helaan. Archie vidare­utvecklades till slutet av 1990‑talet, men överflyglades av sök­motorer som Yahoo, Altavista† och Google. Tjänsten drevs under några år kommersi­ellt av före­taget Bunyip†. – Namnet: Archie är archive utan v:et. Många tror att det syftar på serie­figuren Archie (Acke), men det förnekar Alan Emtage, som ogillar serien. Trots det döptes flera andra program vid den tiden efter andra figurer i samma serie, som Veronica och Jug­head (Sopp­rot). – Ett exemplar av Archie finns bevarat hos universitetet i Warszawa (länk) (nere i april 2023). – En inter­vju från 2013 med Alan Emtage publicerades i Huffing­ton Post (länk).

[it-historia] [sökmotorer] [ändrad 26 april 2023]

sökmotor

webbtjänst som hjälper sina be­sökare att hitta webb­sidor med önskad information. – Det finns två huvudtyper: webb­index och webb­kataloger:

  • – webbindex, till exempel Google, som utgår från de ord som finns på webbsidorna;
  • – webb­­kata­loger kategoriserar webb­­sidorna efter vad de handlar om och kräver därför mänskliga bedömningar (läs också om den semantiska webben).

– Sök­ning­arna på webben görs inte varje gång en be­sökare gör en sökning, utan sök­­resultatet hämtas då från sökmotorns index eller katalog. De första sök­motorerna var webb­­kataloger: webb­index kom något senare. Sökmotorer har tre huvuddelar

  1. spindlar som söker igenom så många webb­sidor som möjligt på webben och levererar inne­hållet till sök­motorn för be­arbetning. På varje sida de besöker följer spindlarna länkarna på sidan vidare till nya sidor. På det viset når sök­motorn successivt allt större delar av webben;
  2. indexet respektive katalogen där in­formationen har sorterats och kategori­se­rats i maskinläs­bar form med länkar till de webb­sidor som informa­tionen har hämtats från. I index finns också algo­ritmer för rankning av sidorna, alltså för automatiserad be­dömning av vilka sidor som an­vändaren är mest intresserad av. Indexen och katalogerna är enorma data­baser;
  3. användar­gräns­snittet, en webb­sida för sökningar och sök­resultat.

– Den första stora sök­bara för­teckningen över webb­sidor var katalogen Yahoo, senare kom­pletterad med indexet Yahoo Search. (Tidigare fanns bland annat Archie†, som indexerade FTP-sidor.) Det första stora webbindexet var Alta­vista†, numera ner­lagt. Klart ledande är numera (2017) Google. Micro­soft har en konkurrerande sökmotor, Bing. I Kina finns Baidu. Duck­Duck­Go samlar inte in någon information om besökarna. En sök­motor som letar efter an­slutna datorer, servrar och annan utrustning, inte efter webbsidor, är Shodan. – Läs också om swicki (social sök­motor).

[sökmotorer] [ändrad 3 december 2017]

GPS

  1. – Global positioning system – ett satellitbaserat amerikanskt system för positions­­be­stäm­ning (GNSS). GPS används också för noggrann tidsbestämning. – 31 satelliter går i bana runt jorden, och sänder ständigt var sin radio­signal med exakt tid (se GPST). Tid anges med en nog­grann­het på mindre än en tiondels mikrosekund (en tiondels miljondels sekund). En tiondels mikrosekund är den tid som det tar för ljuset att röra sig 30 meter. Varje satellit sänder också sin position i förhållande till jordytan. En GPS‑mottag­a­re jämför signalerna från minst fyra satelliter, och kan då räkna ut sin position på jordytan med en noggrannhet på tre meter under goda omständigheter. Den räknar också ut höjd över havet. Med bara tre satellitsignaler kan GPS-mottagaren räkna ut position på jordytan, men inte höjd över havet. (Se trilaterering.) Av­stånd­et till varje satellit räknas ut med ledning av hur lång tid det tar för signalen att nå GPS-mot­tag­a­ren. – GPS-satel­literna ägs av amerikanska krigs­makten, som skickade upp satellit­erna under åren 1978—1988. Eftersom systemet är utvecklat för militärt bruk är GPS-mottagarna gjorda så att de inte kan upptäckas med signalspan­ing. De är alltså passiva, det vill säga att de tar emot signaler från satelliterna, men de sänder inga signaler – om de gjorde det så skulle fienden kunna lokalisera soldater genom signalspaning. (Många GPS‑mottagare för privat bruk sänder visserligen signaler, men det är för tilläggsfunktioner, som att hämta kartor eller för spårning.) – Sig­nal­erna från GPS‑satelliterna kan och får användas av alla, men från början fanns ett system, Selective avail­abil­i­ty, som gav civila användare mindre exakta positioner än vad amerikansk militär fick. Det systemet är bort­kopplat sedan år 2000. – Det officiella namnet på GPS är Navstar, Navigation satellite timing and ranging. – Den första satelliten, Vespucci, i en modernisering av GPS sattes i bana i december 2018 (se denna länk). – Se USA:s officiella webbsidor för GPS, gps.gov. – EU håller på att skicka upp en modernare variant av GPS, Galileo. Det finns också ett liknande ryskt system, Glonass, kinesiska Beidou och Indiens regionala IRNSS. – Håkan Lans navigationssystem STDMA bygger på GPS. – GPS‑systemet konstruerades utan tanke på it‑säkerhet, och har därför blivit utsatt för attacker, se GPS spoofing. Därför har Iridiums system för satellittelefoni tagits i bruk för att erbjuda ett säkrare alternativ till GPS. Bland annat krypterar det signalerna från satelliterna. – USA:s krigsmakt har i slutet av 2010‑talet börjat utveckla tilläggsfunktioner som gör militärens GPS mindre känsligt för avsiktliga störningar. Sådana har förekommit under militära manövrer. Tilläggsfunktionerna ska testas och tas i bruk successivt. De kallas för Assured precision navigation and timing, APNT. Se artikel i Breaking Defense. – Läs också om Assisted GPS och geo­­block­e­r­ing;
  2. – se generalized processor sharing.

[förkortningar på G] [nätverk] [rymden] [utomhusnavigering] [ändrad 10 juni 2019]

Bunyip

Bunyip information systems – ett företag som tillhandahöll sökmotorn Archie† som betald tjänst. Grundades 1992 av Peter Deutsch och Alan Emtage. Verksamheten upphörde 1999. – Namnet: Bunyip är ett mytiskt monster och en småstad i Australien.

[företag] [nerlagt] [sökmotorer] [ändrad 29 maj 2020]

walk band

även walkband, walk-band – trottoarzon – område där folk mest rör sig till fots. – Ut­trycket används när man talar om trådlös data­kom­mu­ni­ka­tion för an­vänd­are som rör sig i ett område som är för stort för wi‑fi, men som inte har samma krav på snabb över­läm­ning mellan bas­sta­tioner (hand­over) som mobiltelefoni (som måste klara bilar i motor­vägs­fart). – Walk band applianceapparat som man bär med sig på stan (smart mobil, musikspelare), och som har trådlös kom­mu­ni­ka­tion – gatupryl.

[trådlöst] [ändrad 7 mars 2018]