Kategori: personlig integritet

Artiklar som i IDG:s ordlista handlar om privatpersoners möjligheter att skydda sina privata förhållanden från oönskad insyn.

P3P

Personal privacy preferences – ett överspelat projekt inom webbens ledningsgrupp W3C med målet att ge varje individuell webb‑surfare möjlighet att bestämma vilken grad av per­son­lig integritet hon vill åtnjuta. – Medlet var ett gemen­samt maskinläsbart språk. Det skulle ge webbplatser möjlighet att ange vilken information de ville att besökaren skulle lämna om sig själv, och besökaren att ange vilken information hon var villig att lämna ifrån sig. Första versionen av P3P presenterades 2002, version 1.1 kom 2006. Därefter har utvecklingen avstannat. – Mozilla tog bort anpassningen till P3P i webbläsaren Firefox redan 2007, medan Microsoft behöll den i sina webbläsare till 2016. Det uppges att bara sex procent av de 10 000 mest besökta webbplatserna 2018 var anpassade för P3P. – Se w3.org/P3P.

[förkortningar på P] [inaktuellt] [personlig integritet] [webben] [ändrad 5 februari 2019]

privat surfning

surfande på internet utan spår i webbläsaren. – Privat surfning finns som in­ställning i de vanligaste webbläsarna med olika benämningar. Inställningen innebär att ingen information sparas som i efter­hand kan visa vilka webbsidor an­vändaren har be­sökt. – Annars lagrar webbläsare information om vilka sidor som be­sökts (se historia), kakor och nerladdade bilder, ljud­filer och dokument av webbläsaren. Men vid privat surfning sparar webbläsaren ingen sådan information. Den lagras inte alls, eller raderas auto­matiskt så snart det går. – Om webbläsaren vid icke‑privat surfning hjälper an­vändaren att fylla i webbadresser genom att visa för­slag, baserade på tidigare besök, så före­slår den inte några adresser som enbart har besökts vid privat surfning. De adresserna har nämligen inte sparats. – Privat surfning är möjlig med de vanligaste webbläsarna. Man kan välja det bland inställningarna. Det kom först 2005 på Safari under namnet private browsing (privat surfning), och har sedan dess införts i Google Chrome som incognito (på svenska inkognito), i Inter­net Explorer† som Inprivate (samma på svenska), i Firefox som private browsing, privat surfning. Webb­läsaren Epic har privat surfning hela tiden. – Privat surfning kallas ironiskt också för ”porn mode”. – Naturligt­vis finns det, förutom att dölja besök på porrsidor, många goda skäl att hemlig­­hålla vilka sidor man besöker, framför allt att ingen annan har med den saken att göra. – Man bör samtidigt komma ihåg att det finns data om besökarna på varje webb­server som besökts, och hos internetoperatörerna som förmed­lar trafiken. Om du surfar på jobbet kan din arbets­givare se på företagets server vilka sidor du har be­sökt, även om du har din webbläsare inställd på privat surfning. För att bli helt ospårbar bör man använda nätverk som Tor och VPN‑tjänster. Man bör också komma ihåg att den raderade informationen från privat surfning kan återskapas (se dataremanens) om den inte har skrivits över. – I november 2014 införde Fire­fox också glömskeknappen, även kallad för Glöm det senaste, på engelska Forget button. Den gör att användaren kan radera alla spår efter de senaste fem minuterna, två timmarna eller 24 timmarna i webb­läsaren. Alltså retro­­­aktiv privat surfning eller historieradering (history wiping). – En utförlig artikel om privat surfning, hur det fungerar och dess svagheter finns i denna artikel i Wired.

[personlig integritet] [surf] [webbläsare] [ändrad 5 april 2023]

förnekbarhet

(deniability, även: repudiation) – möjlighet att förneka att man har gjort något som man faktiskt har gjort utan att förnekandet går att motbevisa. Till exempel att man har skickat ett visst meddelande. I tekniska system innebär det att ingen i efter­­hand ska kunna bevisa att du har gjort något, även om du faktiskt har gjort det. – Förnekbarhet är en förutsättning för att människor ska kunna lämna känslig information till nyhets­­medier eller slå larm om missförhållanden utan risk att utsättas för repressa­lier. Det är också en förutsättning för elektronisk röstning med bevarad valhemlighet. – Se också: förnek­bar autenti­se­ring. – Motsats: oförnekbarhet.

[datakommunikation] [personlig integritet] [ändrad 5 augusti 2018]

Usenet

ett av de äldsta näten för datorbaserad kommunikation och diskussion. – Usenet grundades 1979 av Jim Ellis (1956—2001, se dödsruna) och Tom Truscott (se Wikipedia) på Duke University (mer från Duke om Usenet på denna länk). Usenet var då skilt från internet, men sedan början av 1990‑talet är Usenet i praktiken en del av internet. Det finns fortfarande kvar. På 2010‑talet användes det mycket som medium för fildelning. – Typiskt för Usenet är att vem som helst kan skriva inlägg. Det krävs ingen registre­ring, till skillnad från på andra diskussionsforum på nätet, och man kan skriva under pseudonym. Google köpte 2011 Usenets arkiv, se Google Groups (länk). – Mycket som för­knippas med internet kommer från Use­net, som newsgroups (se Usenetforum och alt, bety­delse 2). – Usenet har ingen central server, utan är ett samman­­kopplat system av Usenetservrar (news servers). För att få tillgång till Usenet installerar man en (eller flera) Usenetläsare (newsreaders) på sin dator och ansluter sig till en Usenetoperatör. – Usenet belönades 1995 med Usenix lifetime achievement award (länk, långt ner på sidan).

[diskussioner] [it-historia] [socialt] [ändrad 19 februari 2020]

pseudonymitet

(pseudonymity) – det att man uppträder under pseudonym. Detta till skillnad från anonymitet, vilket strikt talat innebär att man inte uppger något namn alls. Man kan använda uttrycket att vara pseudonym. Den som är pseudonym döljer sitt riktiga namn, men har ändå en identitet i ett forum eller annat sammanhang. Hon kan alltså göra många in­lägg som kopplas till samma avsändare. Pseudonymitet är också något annat än att uppträda under signatur – en signatur används inte för att dölja personens faktiska identitet. – Jämför med pseudo­ano­nymitet.

[dold identitet] [pseudonymer] [ändrad 16 augusti 2017]

Deaddrop

  1. – ett program för säker filöverföring, utvecklad av det svenska före­taget Romab (länk) (länken brukar fungera, trots eventuell överstrykning) och marknadsförd av Sysctl (länk). Filerna överförs i krypterad form. Mottagaren måste ta emot både ett mejl och ett SMS för att kunna ta emot och dekryptera filen;
  2. – tidigare namn på SecureDrop (securedrop.org), ett liknande program som har ut­veck­lats i USA för att hjälpa journalister att skydda sina källor.

– Se också dead drop och blind drop.

[datakommunikation] [kryptering] [personlig integritet] [ändrad 26 april 2019]

clickprint

  1. – klickavtryck – mönster av webb­surfande som skiljer sig från person till person. Består av sådant som antalet sidor som besöks varje session, hur lång tid man ägnar åt varje sida, veckodag och klock­slag för besök på vissa sidor. (Jämför med hur man i signalspaning förr kunde identifiera individuella telegrafister genom deras ”handstil”.) – Enligt forskarna Balaji Padmanabhan (länk) och Catherine Yang (länk) kan klickavtryck användas för att med hög träffsäker­het identifiera individer. Se deras artikel ”Clickprints on the web” (pdf) från 2006;
  2. – Clickprint – varumärke för ett amerikanskt företag som tillhandahåller webbaserade tryckeri­tjänster, se clickprint.com.

[personlig integritet] [webben] [ändrad 5 februari 2022]

olaga identitetsanvändning

användning av en annan persons identitets­upp­gifter på ett sätt som medför skada eller olägen­het för den drabbade. – Detta är förbjudet i svensk lag sedan den 1 juli 2016. – Den statliga Egendomsskyddsutredningen före­slog 2013 att det skulle kriminaliseras (SOU 2013:85), se denna länk, där det kallas för identitetsintrång. Regeringen lade sedan fram ett förslag till Lagrådet (lagradet.se) i februari 2016, då med benämningen olaga identitetsanvändning. Förslaget röstades igenom i riksdagen och blev lag den 1 juli 2016, se denna länk, (kapitel 4, paragraf 6b). – Brottsliga handlingar som görs med stulen identitet var givetvis brottsliga redan tidigare, men nu är alltså identitetsintrånget som sådant också ett brott. Det kallas också för id‑stöld, id‑kapning, identitets­stöld och identitetskapning, på engelska: identity theft, identity fraud eller identity usurpation. Lagen gäller däremot inte när en person skaffar sig flera identiteter som inte är stulna, utan knutna till hennes egen fysiska person. – Förslaget i Egendomsskyddsutredningen blev kritiserat för att det bara tog upp bedrägerier, men inte när identitetsintrång används för nätmobb­ning, förföljel­ser och andra trakasserier. I regering­ens förslag till Lagrådet räknades därför olaga identitetsanvändning som en form av olaga förföljelse. – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har ett test för risken att råka ut för id‑kapning på idkapning.msb.se. – Se också impostering och läs om Samverkan mot id‑intrång (SMID).

– Amerikanska Identity theft resource center (länk) skiljer mellan fem typer av identitetsstöld:

  1. – Criminal identity theft – det att någon som grips för ett brott upp­ger någon annans identitet;
  2. – Financial identity theft – identitets­intrång i syfte att komma över pengar eller varor;
  3. – Identity cloning – det att man tar över någon annans identitet och lever som den personen i det dagliga livet;
  4. – Medical identity theft – användande av någon annans identitet för att få till­gång till sjuk­vård, läkemedel eller falska läkarintyg;
  5. – Child identity theft – an­vändande av ett barns identitetsuppgifter i bedrägligt syfte.

[identifiering] [it-relaterad brottslighet] [lagar] [personlig integritet] [ändrad 21 november 2018]