Niklas Zennströms och Janus Friis vilande projekt för överföring av tv och video på internet. – Projektet blev känt sommaren 2006 under namnet ”The Venice project”. Det byggde på samma tekniska kommunikationssystem som Skype och Kazaa†, alltså på Global index. Namnet Joost blev officiellt i januari 2007. Systemet användes under något år. I juli 2009 meddelade Joost att företaget drar sig tillbaka från konsumentmarknaden för att enbart sälja teknik till mediebolag. Senare samma år såldes företagets tillgångar. Själva företaget lades inte ner, men det hade inte längre någon verksamhet – se joost.com/pause (stängd).
ett avsomnat projekt för att skapa ett kommunikationsnätverk som är fritt från övervakning och censur, och omöjligt att blockera. – Grundidén var att deltagarna kommunicerar direkt och indirekt med varandra med trådlös teknik (se mesh). Nätverkets plattform är CJDNS. – Meshnet kallades ibland för darknet, ett namn som projektet ville slippa: Meshnet var nämligen privat snarare än hemligt. – Webbsajten projectmeshnet.org är nerlagd (2016), men kopplar vidare till Hyperboria(hyperboria.net), ett projekt med liknande inriktning. – Läs också om bit (betydelse 2), community network, Feed over email, Free network foundation†, Greatfire, Haystack, internetridån, svartkast och Telex (betydelse 2).
(Java APIs for integrated networks) – en avvecklad Java‑baserad teknik som skulle göra det möjligt att skriva program för webben utan att programmeraren skulle behöva veta om kommunikationen sker över telenätet, optiska fibernät eller via mobiltelefonnätet. – Syftet var att ett program bara skulle skrivas en gång och sedan fungera i alla miljöer. – Jain lanserades 1999 av Sun†, som senare köptes av Oracle. All utveckling av Jain inom Oracle tycks ha upphört 2004: Oracles webbsidor om Jain är borttagna sedan början av 2019. – Jain har emellertid utvecklats vidare av frivilliga i projektet Jain-sip, se github.com/usnistgov/jsip. – Även: anhängare av den jainistiska religionen – se Wikipedia.
– ett europeiskt satellitsystem för positionsbestämning och navigering (GNSS). – Galileo är alltså ett nyare alternativ till GPS. Det togs i drift i begränsad omfattning i december 2016, se pressmeddelande. – Galileo ska enligt planerna ha 24 satelliter, placerade i banor som gör dem lättare att hitta från europeiska breddgrader än GPS‑satelliterna, och utrustade med exaktare atomur än vad GPS‑satelliterna har. Det ger positionsbestämning ner till en meter. Tillsammans med GPS‑systemets 30 satelliter ska det ge nästan 100‑procentig tillgänglighet på jordklotet. – Public regulated service (PRS) är en Galileobaserad tjänst avsedd enbart för polis, brandkår och annat samhällsskydd i EU‑länderna. PRS ger en krypterad signal som uppges ha hög tillförlitlighet och skydd mot sabotage och andra störningar. Mer här. – Projektet drivs av EU och europeiska rymdorganisationen ESA(esa.int) med insats av privat kapital. – Beslut om genomförande av Galileo fattades i mars 2002; de första testsatelliterna togs i drift 2006. – I samband med att Storbritannien lämnar EU (Brexit), och därmed bland annat utestängs från PRS, har Storbritannien under 2018 börjat undersöka möjligheten att skicka upp ett eget satellitnavigeringssystem. – Läs mer om Galileo här;
– Galileo Project – ett projekt för att söka efter tecken på utomjordisk teknik i vårt solsystem. Galileo-projektet inleddes 2021 på initiativ av astronomen Avi Loeb(länk) på Harvard. – Se Harvards webbsidor.
–Namnet: Uppkallat efter vetenskapsmannen Galileo Galilei, 1564–1642, se Wikipedia.
en försvunnen teknik för att visa rörliga bilder och annat grafiskt krävande material på webbsidor. – Gianduia utvecklades 2009 av Apple som alternativ till Flash†. Efter 2010 har det inte hörts något från Apple om Gianduia. – Namnet:Gianduia är italiensk choklad med finmalda hasselnötter.
– en amerikansk tjänst som strömmar musik över nätet till betalande kunder. Hette tidigare Rhapsody†; Rhapsody köpte Napster 2011 och tog 2016 över namnet. –Se napster.com;
– en nerlagd webbplats för utbyte av musikfiler (så kallad fildelning). Senare: ett numera avvecklat företag för laglig spridning av musik på nätet.
– Napster grundades 1999 av den då 19-årige amerikanske studenten Shawn Fanning, och gick i konkurs 2002. Det var det första kända nätverket för musikdelning. Fannings Napster var ett program som, med hjälp av en katalog på Napsters server, kunde söka efter musik i MP3-format på andra användares hårddiskar och låta sin användare hämta musiken utan avgift. Det satte igång den stora konflikten om piratkopierad musik, film och annat upphovsrättsligt skyddat material på internet. – 2001 tvingades Napster att stänga av sitt nätverk. Den tyska mediekoncernen Bertelsmann ville då köpa företaget, men det slutade med att Napster gick i konkurs 2002. Varumärket har sedan dess passerat mellan flera ägare, och 2011 gick det nuvarande Napster samman med Rhapsody, ett amerikanskt företag som säljer musikabonnemang över nätet. – Ur-Napsters juridiska svaghet var att det fanns en central katalog på Napsters server över de låtar som användarna kunde hämta. Musikförlagen kunde därför hävda att Napster uppmuntrade piratkopiering. Senare efterföljare till Napster, som Gnutella och Fasttrack, undviker det juridiska problemet genom att de saknar central server. Alla filer och listor finns hos användarna.
UDID – avskaffat serienummer för ApplesiPhone, iPad och iPod Touch†. Avvecklades med början 2011. – En UDID bestod av 40 siffror och bokstäver. Andra tillverkare brukar använda förkortningen UDI för sina motsvarande nummer. – UDID användes för att identifiera utrustning gentemot tjänster som iTunes. UDID kunde också läggas in i program så att programmet bara kunde köras på en bestämd enhet. – I september 2011 blev det känt att en miljon UDID‑nummer med användaruppgifter hade kommit på avvägar. Enligt sajten Antisec hade listan påträffats på en FBI‑agents dator. Apple förnekade genast att företaget hade lämnat ut information om UDID till FBI. Senare uppgav företaget Bluetoad att informationen hade stulits från dess servrar. Apple meddelade efter skandalen att UDID skulle avskaffas. – Läs också om IDFA.
(eller floppy) – ett föråldrat flyttbart lagringsmedium för data, bestående av en tunn böjlig magnetiserbar skiva i ett fodral. – I grunden samma teknik som hårddisk. – En diskett var en tunn böjlig rund plastskiva med ett magnetiserbart skikt på en sida eller båda, monterad så att den kunde rotera i ett fodral med öppning för datorns läs- och skrivhuvud. Benämningen ”floppy [disk]” kommer av att plastskivan utan fodral är sladdrig. De första disketterna hade pappfodral, och var på åtta tum, senare 5,25 tum, och kapaciteten var 360 kilobyte, senare 1,2 megabyte. 5,25-tumsdisketter användes på persondatorer till början av 1990-talet. – 3,5-tumsdisketter slog igenom 1984 med ApplesMacintosh. De hade fodral av hårdplast och en skyddsskiva av plåt för öppningen. De hade först en kapacitet på 720 kilobyte (double density, DD), senare 1,44 megabyte (high density, HD). Efter år 2000 har disketter kommit ur bruk, eftersom de har för låg kapacitet. Apple tog bort diskettstationen på Mac 1998. Filer överförs i stället över internet, över lokala nätverk eller med USB-minnen. År 2010 meddelade Sony att företaget slutade tillverka disketter. – Men det amerikanska företaget Floppydisk.com(floppydisk.com) säljer fortfarande (2022) disketter, antingen från restpartier eller återanvända. – BokenFloppy disk fever: the curious afterlives of a flexible medium av Niek Hilkmann och Thomas Walskaar från 2022 (se onomatopee.net…) handlar om företag som fortfarande använder disketter. (Ett utdrag ur boken finns på eyeondesign.aiga.org….)
ett avvecklat tillbehörskort för datorer, hälften så stort som PC‑kort† – alltså hälften så stort som ett kreditkort. – ExpressCards var dubbelt så snabba som PC-kort. ExpressCards användes för samma saker som PC‑kort, alltså för datalagring och för externa tillbehör som kommunikationsutrustning och radio- och tv-mottagare. Liksom föregångaren PC-kort har ExpressCard slagits ut av USB-anslutna tillbehör. 2011 beslöt datortillverkarna att sluta förse persondatorer med kortläsare för ExpressCard, dels med motiveringen att kortläsarna tog för mycket plats, dels med motiveringen att ExpressCard aldrig blev särskilt spritt. – De tekniska specifikationerna för ExpressCards fastställdes tidigare av den avvecklade organisationen PCMCIA† och förvaltades sedan av USB implementers forum, se denna länk.
PC card – ett försvunnet tillbehörskort i kontokortsstorlek för datorer. – PC-kort infördes 1990 och fanns i fyra tjocklekar. Typ 1 var 3,3 millimeter tjocka, typ 2 var fem millimeter, typ 3 var 10,5 millimeter och typ 4 var 16 millimeter. – Modem, hårddiskar och nätverkskort inhystes ofta i PC-kort. Korten kallades först för PCMCIA-kort. – 2004 kom en ny typ av kort, ExpressCard, som var hälften så stora. I början av 2010-talet hade PC-kort praktiskt taget försvunnit, ersatta dels av ExpressCard, men framför allt av USB-anslutna tillbehör.
– en amerikansk tjänst som strömmar musik över nätet till betalande kunder. Hette tidigare