Navigator

en nerlagd webbläsare från Netscape. – Navigator var i mitten av 1990-talet den mest spridda webbläsaren i världen. Den kallades ofta för Netscape. Lanserades 1994 och konkurrerade snabbt ut sin föregångare Mosaic†. – 1998 pub­li­ce­ra­des källkoden till Navigator som öppen källkod, vilket startade projektet Mozilla och webbläsaren Firefox. Netscape fortsatte att utveckla och marknadsföra Navigator, men den trängdes ut från marknaden av Internet Explorer från Microsoft. I två stora processer mot Micro­soft, en i EU och en i USA, hävdades att Microsoft utnyttjade Windows monopolställning för att gynna Internet Explorer. I en uppgörelse 2003 kom Netscapes ägare America Online (numera Aol), som hade köpt Netscape 1998, överens med Micro­soft om att leverera Internet Explorer till Aol:s abonnenter. – Sommaren 2003 sades de flesta av Navigators utvecklare upp, men Navigator levde vidare till den 1 mars 2008, då ägaren Aol slutade att underhålla Navigator. (Sedan dess har Internet Explorer i sin tur trängts undan av Firefox och Google Chrome.)

[nerlagt] [webb­läsare] [ändrad 21 september 2021]

GPS

  1. – Global positioning system – ett satellitbaserat amerikanskt system för positions­­be­stäm­ning (GNSS). GPS används också för noggrann tidsbestämning. – 31 satelliter går i bana runt jorden, och sänder ständigt var sin radio­signal med exakt tid (se GPST). Tid anges med en nog­grann­het på mindre än en tiondels mikrosekund (en tiondels miljondels sekund). En tiondels mikrosekund är den tid som det tar för ljuset att röra sig 30 meter. Varje satellit sänder också sin position i förhållande till jordytan. En GPS‑mottag­a­re jämför signalerna från minst fyra satelliter, och kan då räkna ut sin position på jordytan med en noggrannhet på tre meter under goda omständigheter. Den räknar också ut höjd över havet. Med bara tre satellitsignaler kan GPS-mottagaren räkna ut position på jordytan, men inte höjd över havet. (Se trilaterering.) Av­stånd­et till varje satellit räknas ut med ledning av hur lång tid det tar för signalen att nå GPS-mot­tag­a­ren. – GPS-satel­literna ägs av amerikanska krigs­makten, som skickade upp satellit­erna under åren 1978—1988. Eftersom systemet är utvecklat för militärt bruk är GPS-mottagarna gjorda så att de inte kan upptäckas med signalspan­ing. De är alltså passiva, det vill säga att de tar emot signaler från satelliterna, men de sänder inga signaler – om de gjorde det så skulle fienden kunna lokalisera soldater genom signalspaning. (Många GPS‑mottagare för privat bruk sänder visserligen signaler, men det är för tilläggsfunktioner, som att hämta kartor eller för spårning.) – Sig­nal­erna från GPS‑satelliterna kan och får användas av alla, men från början fanns ett system, Selective avail­abil­i­ty, som gav civila användare mindre exakta positioner än vad amerikansk militär fick. Det systemet är bort­kopplat sedan år 2000. – Det officiella namnet på GPS är Navstar, Navigation satellite timing and ranging. – Den första satelliten, Vespucci, i en modernisering av GPS sattes i bana i december 2018 (se denna länk). – Se USA:s officiella webbsidor för GPS, gps.gov. – EU håller på att skicka upp en modernare variant av GPS, Galileo. Det finns också ett liknande ryskt system, Glonass, kinesiska Beidou och Indiens regionala IRNSS. – Håkan Lans navigationssystem STDMA bygger på GPS. – GPS‑systemet konstruerades utan tanke på it‑säkerhet, och har därför blivit utsatt för attacker, se GPS spoofing. Därför har Iridiums system för satellittelefoni tagits i bruk för att erbjuda ett säkrare alternativ till GPS. Bland annat krypterar det signalerna från satelliterna. – USA:s krigsmakt har i slutet av 2010‑talet börjat utveckla tilläggsfunktioner som gör militärens GPS mindre känsligt för avsiktliga störningar. Sådana har förekommit under militära manövrer. Tilläggsfunktionerna ska testas och tas i bruk successivt. De kallas för Assured precision navigation and timing, APNT. Se artikel i Breaking Defense. – Läs också om Assisted GPS och geo­­block­e­r­ing;
  2. – se generalized processor sharing.

[förkortningar på G] [nätverk] [rymden] [utomhusnavigering] [ändrad 10 juni 2019]

rätt att bli bortglömd

varje persons rätt att få kränkande, felaktig eller genant information om henne själv dold i sökmotorer. – När förslaget till EU:s Dataskyddsförordning först lades fram i januari 2012 föreslogs att rätten att bli bortglömd skulle införas. En person skulle alltså kunna be­gära att alla data som lagrats om honom eller henne i ett socialt nätverk eller hos ett företag ska tas bort. – I slutet av 2012 invände EU:s it‑säkerhetsorgan ENISA att detta är praktiskt ogenomförbart – se här. Men i maj 2014 fastslog trots det EU‑domstolen att Google på begäran av privatpersoner måste ta bort från sitt index koppling till oriktig, ovidkommande eller föråldrad information om den personen (se Costeja‑domen). Det inne­bär att informationen får finnas kvar på Google, men att den inte får komma upp om man söker på personens namn. Detta kallas på engelska för delisting. Samma information kan däremot fortfarande komma upp vid andra sökningar. – Idén om rätten att bli bortglömd uppstod i Frankrike, och därför används ibland den franska benäm­ningen le droit a l’oubli även på andra språk. – Rätt att bli bortglömd är den term som används i den svenska texten till Dataskyddsförordningen. – På engelska: right to be forgotten (RTBF) eller right to erasure; på svenska också rätt att glömmas, rätt att bli glömd. – Se också reputation bankruptcy.

[dataskyddsförordningen] [personlig integritet] [personuppgifter] [självutplåning] [ändrad 13 mars 2023]

nätneutralitet

(network neutrality) – principen att internet ska behandla all kommunikation lika. – Internetoperatöre­r ska alltså inte ta hänsyn till vem som är avsändare, vem som är mottagare eller till vad meddelandena innehåller. Principen om nätneutralitet har tillämpats sedan inter­net skapades, även om själva ordet till­kom först i början av 00‑talet. – Principen har ifrågasatts, bland annat med hän­visning till allmänningens tragedi: om man inte skiljer mellan tonåringar som laddar ner lång­filmer och företagskommunika­tion blir, enligt denna argumentation, internet ineffektivt för alla. – Nätneutralitet är lag i flera länder, och diskuterades först våren 2006 i USA:s kongress. Amerikanska FCC:s dåvarande chef Julius Genachowski uttalade sig 2009 för nätneutralitet. Men i april 2010 fastställde en amerikansk dom­stol att FCC inte har rätt att lägga sig i hur nätoperatörerna hanterar trafiken. Nätneutraliteten fick ändå stöd från högsta nivå i november 2014, då president Obama uttalade sig till stöd för nätneutralitet, se Vita husets blogg (arkiverad). – Genachowskis efterträdare Tom Wheeler förespråkade också nätneutralitet i en artikel i Wired 2015 (länk). – I februari 2015 införde FCC bestämmelser som jäm­ställer bredband med allmänna nyttigheter som telefoni, vilket inskränker operatörernas möjlighet att filtrera och begränsa abonnenternas tillgång till information på nätet. Det sågs som en seger för principen om nätneutra­litet. FCC kallade det också för Open Internet, se detta dokument. Under president Trump tog FCC under chefen Ajit Pai avstånd från nätneutralitet, se detta uttalande (borttaget i januari 2021arkiverat), och den 14 december 2017 beslut FCC:s styrelse att avskaffa kravet på nätneutralitet. Men i maj 2018 röstade USA:s senat igenom ett förslag om att återställa nätneutraliteten. Kalifornien och flera andra delstater har gått emot FCC och lagstiftat, eller kommer att lagstifta, om krav på nätneutralitet. – Europaparlamentet beslöt i oktober 2015 att införa nätneutralitet i EU. Men beslutet har kritiserats därför att det tillåter att nätoperatörerna pri­ori­terar viss trafik om det inte sker på bekostnad av andra. Be­slutet är en kompromiss mellan Europaparlamentets krav på total nätneutralitet och ministerrådets krav på att låta operatörerna be­stämma. – Läs mer i Wikipedia. – Se också Measure­ment Lab. – Kritiska synpunkter på nätneutralitet finns i en artikel i Wired (länk).

[internet] [ändrad 3 september 2018]

Gallorapporten

en EU-rapport som rekommenderade hårdare åtgärder mot piratkopiering. – Gallo­rapportens förslag röstades i september 2010 igenom med mycket kort varsel av Europaparlamentet. Den är uppkallad efter för­fattaren, Marielle Gallo. Det formella namnet på engelska är Draft report on enhancing the enforcement of intellectual property rights in the internal market. Hela texten finns här. – Rapporten innehöll inga förslag till juridiskt bindande beslut, däremot rekommenda­tioner om en övergripande strategi mot påstådda brott mot upphovsrätten och ett gemensamt juridiskt ramverk. – Läs också om ACTA, FRA‑lagen, Hadopi, IPRED, Polismetodutredningen, RIPA, Stockholmsprogrammet­, Telekompaket­et och Indect.

[eu] [upphovsrätt] [ändrad 15 oktober 2019]

Indect

slutfört EU-finansierat projekt för utveckling av teknik för upptäckt av brott och hot. – Projektet Indect pågick 2009—2014. Upp­täckt av brott och hot skulle ske genom kameraövervakning på allmänna platser och genom övervakning av tele- och datakommunikation. Projektet hade en budget på 15 miljoner euro, och genomfördes av forskare i många EU‑länder. – Projektet kritiserades för att det bidrog till övervakningen av medborgarna. Det talades bland annat om att Indect utvecklade teknik för upptäckt av ”abnormt beteende”, vilket Indect förnekade (men se Samurai). – Indect‑projektet bedrev ingen spaning eller övervakning; däremot kunde projektet utveckla metoder som medlemsstaterna kunde använda. – Officiell webbsida var indect-project.eu (stängd, arkiverad), men se slutrapporten (länk). – Se också stopp-indect.info (från 2012).

[övervakning] [ändrad 3 september 2018]

IPRED

Intellectual property rights enforcement directive, på svenska: Direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter – ett EU‑beslut om kri­mi­na­li­se­ring av intrång i upphovsrätten. – Direktivet är främst riktat mot piratkopiering av digital musik, film och annat upphovsrättsskyddat material i kommersiellt syfte. Direktivet röstades igenom som svensk lag i februari 2009. Hela lagtexten finns här. – IPRED inne­bär att intrång i upphovsrätten faller under allmänt åtal, det vill säga att polis och åklagare är skyldiga att ingripa och väcka åtal. Tidigare har intrång i upp­hovs­rätten varit en civilrättslig sak, det vill säga att den som har upp­hovs­rätten själv måste stämma den som påstås göra intrång. – IPRED godkändes först av EU 2004, men de mest kontro­versiella delarna ströks, till exempel om hårda straff för intrång i upphovsrätten. Ett andra förslag, IPRED2, las fram 2005 och omfattade kriminalisering av sådana intrång. IPRED2 röstades igenom i Europaparlamentet 2007, men ett avsnitt om krimi­na­li­se­ring av patentintrång ströks. Beslutet från 2007 finns här. – Beslutet har kritiserats hårt, dels för sitt syfte, dels för vaga och oklara formu­le­ringar, och det återstår att se hur EU:s med­lems­­länder tillämpar det. – Läs också om ACTA, DMCA, Data­lagrings­direktivet, Gallo­rapporten, Hadopi, Tele­kom­paketet, Polis­metod­utredningen, porrutpressning, RIPA, Stock­holms­programmet, SOPA och Indect.

[förkortningar på I] [lagar] [upphovsrätt] [ändrad 21 april 2020]

Stockholmsprogrammet

ett avslutat program för samarbete mellan EU-länderna gällande bekämpning av brottslighet, terrorism och illegal invandring. Programmet har kritiserats hårt för att medföra omfattande övervakning av medborgarna, registre­ring av resor och annat och utlämning av information om EU‑medborgare till USA. Programmet diskuterades vid ett förberedande möte i Stockholm i juli 2009 och antogs vid EU:s toppmöte i december 2009. Det gällde fram till 2014. – Texten på svenska finns på denna länk.

[avslutat] [övervakning] [ändrad 5 september 2020]

Telekompaketet

ett kontroversiellt EU-direktiv om regler för tele- och datakommunikation. – Från början ingick regler om att den som miss­­tänktes för pirat­kopiering skulle kunna stängas av från inter­net. För­slaget röstades slutligen igenom, med vissa mildringar, i november 2009. På engelska heter det Telecoms reform package. – Det huvud­sakliga syftet med för­slaget var att göra reglerna för tele- och datatrafik mer enhetliga i EU‑länderna. För­slaget blev kontro­versiellt för att det också inne­höll regler om att använd­are som misstänktes för pirat­kopiering av film, musik eller annat upphovsskyddat material skulle kunna stängas av från inter­net, och för att internetoperatörer skulle åläggas att blockera visst material. Resultatet skulle enligt kritikerna bli att den fria spridningen av information upphörde. – Telekom­paketet lades fram första gången 2007. Ett tillägg som röstades igenom i Europa­parlamentet i april 2009 inne­bar att ingen skulle kunna stängas av från inter­net utan dom­stols­prövning. Minister­rådet och Europaparlamentet enades i november 2009 om att det inte ska gå att stänga av någon från inter­net utan prövning. Det står dock inte var och hur prövningen ska ske. Med den ändringen röstades Tele­kom­paketet igenom i november 2009. – En sammanfattning av Tele­kom­paketet finns här. – Läs också om Datalagringsdirektivet, Gallo­rapporten, Hadopi, IPRED, ACTA, Indect och RIPA samt om Polis­metod­utredningen.

[eu] [it-relaterad brottslighet] [politik] [telekom] [upphovsrätt] [ändrad 27 maj 2019]